2013 års fulaste skivomslag

2013 års fulaste skivomslag

Jag blev ombedd att lista 2013 års räligaste skivomslag enligt mig, och det var förstås en börda som jag var villig att ta mig an. Mina två heliga regler som jag följer i min bok och på min blogg katastrofalaomslag.com är att alla skivor måste finnas i min privata samling och att de måste vara utgivna på vinyl. I det här fallet struntar jag i det. Nog för att väldigt mycket ny musik ges ut på vinyl idag, men vill man ner i det verkliga lågbudgetträsket är det ju CD man ska titta på.

En bild

Freddie McGregor – Di Captain

Freddie är en riktig reggaelegendar med en 50 år lång karriär bakom sig och över 30 album. Då kan man ju tycka att han borde ha hunnit träffa någon längs vägen som kan det här med att designa skivomslag, men icke. Detta ser ut som någonting en 12-åring gjort i ett ritprogram, någon som sagt "men min grabb kan det här med data, han kan säkert göra en bild till omslaget".

Freddie står och ser så där trött ut som man gör om man är mycket gammal, om man blir väckt mitt i natten eller om man är praktiserande rastafarian sen 40 år tillbaka. Han är inklippt ovanpå en suddig bild av en flagga och en värdelöst frilagd skeppsratt med mycket lägre upplösning än bilden i övrigt. Hans namn har sedan skrivits med det mest hiskeliga typsnitt, något av de där som ordbehandlaren föreslog om man skulle göra inbjudningskort 1997. Och sedan byter de genast typsnitt, till Disney …? Varför i hela Värmland använde de Disney-typsnittet på en reggaeplatta helt utan Disneyreferenser? Det är helt obegripligt, lika otippat som att denna platta faktiskt kom ut 2013.

En bild

Le1f – Tree House

Le1f är inte som alla andra rappare, han är snarare tvärt om.

För det första har han tagit sig scennamnet Le1f, medan de flesta rappare som redan heter Leif från början väljer att hitta på ett alias just därför. För det andra är det vanligen en kreddig sak med hiphopakter som är underground, men Le1f väljer att jobba overground och sköta sin karriär uppifrån trädtopparna.

Motsatserna bara fortsätter.

Hiphop associeras med baggy pants – Le1f valde att satsa på kalasbyxor.

Pimp-idealet associeras med långa pälsar – Le1f valde en midjekort.

Den klassiska gangstergångarten "pimp-limp" bygger på en halt, släpig kroppsföring – Le1f visar stolt upp att han är skit-vig genom att ledigt hiva upp benet i brösthöjd.

En bild

Limp Bizkit – Ready To Go

Hela konceptet att låta Lealöst Kex släppa en ny platta år 2013 känns som en katastrof i sig. Genren rapcore eller nu-metal kom som en överraskning på 90-talet och folk hann inte riktigt inse hur värdelöst det var förrän det hade hunnit släppas en hel massa plattor. Misstaget åtgärdades snabbt och nu känns musikstilen lika passé som minidisc och cash-kort. Trots det håller Limp Bizkit fortfarande på, men samma gamla attitydfyllda musik framförs nu av farbröder med de grå tinningarnas ringa charm.

Men, om de nu absolut skulle krama en skiva till ur den gamla sura disktrasan så skulle det förstås ackompanjeras av ett passande skivomslag. De enades om att låta en hiskeligt ful gestalt stå och svanka med arslet på någon slags elefanthud. De sa åt konstnären att ge karaktären stora målade läppar som putar i en märklig grimas, döda fiskögon med Alice Cooper-smink, mycket högt hårfäste med en väldig rund panna, acne på låren och en högerarm som är dubbelt så stor som den andra och förvriden som någon slags äcklig deg.

Och ja, måla några söta fluffiga moln också!

En bild

Yeah Yeah Yeahs – Mosquito

Det är märkligt att det här New York-bandet lyckats göra en platta med namnet Mosquito, med en omslagsdesign som hade passat perfekt i SVT-programmet Mosquito som gick i slutet av 90-talet. Alltså det där programmet där Thomas Gylling presenterade datoranimerade videoklipp vars enda poäng var att de var just datoranimerade. När man ser de där klippen idag ser de oftast väldigt trötta ut, och likadant är det med det här skivomslaget.

Det hade kanske sett fräckt ut strax innan år 2000 och hade kunnat pryda någon trance-samling som man kunde köpa för 99 kronor på Ica, men nu är detta en indieplatta från 2013 och då är det bara helt konstigt. Upplägget är att en särdeles ful naken unge med väldigt elektriskt hår blir tagen på bar gärning när den käkar Rhoca-Gil ur en burk, och det känns ju logiskt.

En bild

R. Kelly – Black Panties

Robert Kelly står i en klass för sig när det kommer till att sjunga smörsång om könsumgänge, med finstämda rader som "Baby bite the pillow" och "Girl I promise this will be painless, we'll take a trip to planet Uranus". En stor hake med den stilen är förstås att han inte längre är någon ung läcker kille som beundras i flickrummen, Robert är 46 år gammal. Han är dömd för misshandel av en snubbe som fick sy 110 stygn i ansiktet, han gifte sig med en tjej som var 15 år, han har åtalats för sexuella övergrepp mot minderårig och varit uppe i rätten för flera fall av barnpornografibrott. Robban är kort sagt inte så jävla läcker.

Det är dock ett faktum som inte tycks sjunka in hos honom, för när det var dags för ett skivomslag till 2013 års platta Black Panties körde han stenhårt på samma gamla stil. Omslaget visar R. Kelly iförd läderbyxor (ett måste för män som kallsvettigt inser att de närmar sig de 50), gangsterhatt och en sådan ansiktsmask som tidigare burits av en annan gammal vanställd musikarbetare som förföljde kvinnor och vars musikaliska talang överskuggades av att han var sjukt läbbig.

Bildens koncept är att han sitter och spelar cello, fast med en nästintill naken kvinna som instrument. Det är så hejdlöst dumt att det förtjänade en plats här bland årets sämsta omslag.

Vi ses längst bak i skivbackarna under 2014!

/Herr Dryck


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA