x

ÅRSKRÖNIKA: Att hoppa på murar

ÅRSKRÖNIKA: Att hoppa på murar

Bland alla tusen, så är det främst en bild som har etsat sig fast hos mig när jag tänker på det feministiska konstnärskollektivet Pussy Riot. En bild som egentligen inte är speciellt märkvärdig.

Fotografiet är taget någonstans utomhus i ett bistert Ryssland. Det föreställer fem stycken av medlemmarna uppe på en snötäckt, ljusröd mur. Kvintettens identiteter är traditionsenligt förseglade – de bär masker i grälla färger – och de tycks vara fångade mitt i vad som förefaller vara ett extatiskt, vildsint uppträdande. Samma känsla slår med fullödig kraft ut i mitt mellangärde när jag tittar på denna bild, som när jag ser flickorna i filmen Springbreakers råna ett kafé med vattenpistoler – och efter dådet vråla ut alla miljontals rusande, bultande, virvlande känslor mot den ändlösa kvällshimlen. Samtidigt som deras röda pickup försvinner in i solnedgången.

Ett patriarkat som inte når runt dem, strukturer som inte förmår omfamna dem längre.

Värt att nämna med Pussy Riot-fotot är också att två av de fem aktivisterna håller i varsin elgitarr. Vad som för många representerar det absolut manliga inom musiken. Jag ser inget sådant här. För en kort stund så reviderar liksom dessa unga kvinnor hänsynslöst rockhistorien, avlägsnar kuken ur ekvationen. Revolt åt alla håll, på alla flanker.

Och när jag sammanfattar musikåret, så gör jag det delvis med detta i huvudet; kvinnor som satte de gängse föreställningarna, den ur alla perspektiv fördärvliga, manliga normen ur spel. Som skapade andningshål.

Linda Pira fick Stor att se liten ut. Lilla Namo höjde volymen så högt att tinnitus förmodligen fortfarande ringer i vartenda öra från Södermalm till Norsborg. Haim annekterade de klassiska rockposerna, tog föräldrahemmets blandband och Fleetwood Mac med sig in i studion, och kom ut med något så storartat att det resligt lutade sig över varenda pojkaktigt indieband från Birmingham, varenda Alex Turner, varenda Pete Doherty. Angel Haze demolerade Way Out West, ryktet gör gällande att det rök från Slottsskogen i dagar efteråt. Beyoncé, denna institution, visade återigen indikationer på att det var hon som enhälligt orsakade den förödelse som utrotade dinsaourierna för 60 miljoner år sedan. Och bar samtidigt så många unga kvinnor på sina axlar. Som hela tiden måste springa ett extra varv. Miley Cyrus stod upp. Trots att en miljard kränkta män i en kakaofonisk kör mässade bakom datorskärmar om hur åt helvete fel hennes beteende var, så sket hon högaktningsfullt i dem alla. Så stod hon upp. Och ni som undrar; Miley har aldrig varit Terry Richardssons musa – det är han som är hennes.

Samtidigt har verkligheten återigen visat prov på att saker och ting fortfarande är – ursäkta mig – åt helvete.

Det borde vara en ren orimlighet att artister som Robin Thicke tillåts släppa en video som tänder eld på allt vad jämlikhet någonsin har inneburit. Det borde vara en ren orimlighet att R Kelly gång på gång glider undan med att reducera (svarta) kvinnor till inget annat än föremål för hans perverterade böjningar. Det borde vara en ren orimlighet att Grimes knuffas till den gräns där hon bestämmer sig för att författa en (briljant) uppgörelse med all den misogyni som står att finna inom musikbranschen. Det torde vara en ren orimlighet att människor på fullaste allvar anser kvotering vara en dålig idé när det gäller festivalakter.

Förtröstan, förtvivlan, och denna ständiga balansakt däremellan. Om världen vill, så står det ännu fler kvinnor och hoppar på murar med elgitarrer om några år. Jag ser dock nästan hellre att de hoppar på Robin Thicke.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA