x

Allsmäktig A-sida – Bedrövlig B-sida

Allsmäktig A-sida – Bedrövlig B-sida

Den står som en halvslipad diamant mellan den självbetitlade råa debuten från 1966 och det perfekt putsade mästerverket från 1967, Forever Changes. Da Capo är å ena sidan en himmelsk historia när vi pratar psykedelisk rock, protopunk och folkrock. Å andra sidan finns en mörkare del som sänker ner den i fördärvet. Vi börjar med det positiva.

De jazziga sticken och Arthur Lees maniska galenskaper i Stephanie Knows Who, den loja och lättjefulla kärleksförklaringen Orange Skies (och flöjten!), den perfekta fortsättningen i ¡Que Vida!, protopunk-explosionen 7 and 7 Is, kaleidoskopiska och trolska The Castles lek i tempo och takt (även om Lees röst från start till mål går hand i hand med kompet) och till sist She Comes In Colors som vissa dagar kan vara världens genom tiderna bästa psykedeliska poplåt. Även om Forever Changes anses vara Loves absoluta albumhöjdpunkt är Da Capos första del bandets mest genomtänkta vinylsida, i dynamik, låtkvalitet och låtordning.

bild

Men så var det då Revelation, den stora klumpiga kusinen från vischan. Den störiga personen som tar för mycket plats och drar ut på historier som inte ens är roliga, eller har någon vidare slutkläm för den delen. Revelation täcker hela Da Capos B-sida. På den tiden var det något extraordinärt att ägna en hel sida åt en enda låt, endast Bob Dylan hann före med sin Sad Eyed Lady Of The Lowlands från Blonde On Blonde. Det hade varit en sak om Revelation var en episk och hypnotisk sak men så är icke fallet. Här har vi istället en bluesdänga som har fastnat i träsket. det plinkas loss förstrött och ofokuserat, Arthur Lees skrik håller dig förvisso vaken men irriterat på vakt. Inget att rekommendera, inte ens för LSD-trippande hemmakvällar. Planen med Revelation var att visa upp Loves levande scenspråk, hur bandets sound utvecklades live genom diverse jamsessioner. Men på vax faller det dessvärre platt. Det går inte att blunda för detta faktum.

bild

Da Capo hände när de inflytelserika personerna bakom den brittiska invasionen gick från enkla poparrangemang till den helt igenom drogliberala psykedeliska rocken. Det är en av förklaringarna till varför Da Capo låter som den gör. Varför den på sina håll är abstrakt för att kort därefter närma sig den väna popmusiken. Los Angeles var vid den här tiden en musikalisk metropol men samtidigt en ganska otrygg plats. Vare sig Love ville det eller ej känner man av alla stadens sidor. Drömmarna, kärleken, drogerna, utopin och verkligheten som smäller av rakt framför en. Ruset som får dig att känna dig mer levande än någonsin men som i nästa stund mördar dina närmaste. Cynismen mitt i den färgrika flower powern. Alla känslor finns där.

Många är de som kanske hellre vill behandla Forever Changes och grotta ner sig i en grupp som sakta faller isär, bit för bit. Det pratas om skivbolagsbossar som hotade att ta in studiomusiker för att överhuvudtaget få till skott en skiva. Heroinet hade satt sin klo i det en gång i tiden kärlekstörstande bandet. Men på Da Capo hör vi fortfarande en grupp som gör sitt yttersta för att vrida allt ytterligare ett steg. Ibland går det åt helvete men för det mesta är det ren och skär njutning för öronen och det gör Da Capo till en klassiker från det hektiska musikåret 1966.

Kalla fakta om Da Capo:

- släpptes i november 1966 av Elektra Records

- klockar 35:54

- Återutgavs på LP i år av Music On Vinyl

- Singeln 7 and 7 Is nådde plats 33 på Billboard


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA