x

Slacker-satens största stund

Slacker-satens största stund

En drog är en substans som har psykologisk effekt och inte primärt intas för näringens skull, så står det skrivet. Rockers gillar droger och i väldigt många fall under musikhistoriens gång har dessa så kallade rockers delat med sig av sina erfarenheter. Ibland med goda resultat, ibland inte (läs: Nina Rochelle). Vi kan emellertid konstatera att personer som tar knark, går ner sig och sedan skriver om hur jobbigt det är att gå ner sig och yada yada, bör lägga ner och hitta Gud, frälsning och så vidare. Däremot när en artist tar tillfället i akt att hylla centralstimulantia (eller eventuellt driva med folk som hyllar centralstimulantia), då blir det intressant på allvar. Vi har andra som kan sitta med pekpinnen.

Hela idén till It's A Shame About Ray sägs ha startat med en knarkresa i Australien. Utöver detta skriver mannen bakom The Lemonheads, slacker-folkets slacker, Evan Dando under om hur skönt det är att ha en drug buddy. Mycket av texterna i The Lemonheads femte fullängdsverk bubblar runt i något slags ingenmansland, eller ja, det händer egentligen inte så mycket. Det är lite som att titta på ett Seinfeld-avsnitt eller som det heter i AllMusics recension: "None of the songs are about anything major". Detta är också albumets stora charm. Det är gött å va go och det räcker så.

bild

Jag försöker inte nedvärdera Evan Dandos skrivartalang. Tvärtom. För närvarande njuter musikälskare världen över av slackers som Kurt Vile och Mac DeMarco. Artister som gör musik för de där dagarna då man börjar tulla på alkoholen strax efter frukosttid och hamnar mitt i ett totalskönt rus runt tidig eftermiddag, med en femkommatvåa i gräset och med solen strålande på full effekt. Ni vet, den där festivalkänslan. 90-talet är ju som sagt tillbaka igen. Förra veckan valde jag att placera ljuset på altcountry-klassikern från 1990, No Depression, och vi kan lika gärna kliva vidare med 1992 års It's A Shame About Ray. Ett album som skedde strax efter grunge-explosionen och i en tid då skivbolagen skrek efter långhåriga heroinhunkar som skrev låtar om ingenting och allt. Majorbolaget Atlantic trodde ju givetvis på detta men hade vissa invändningar. Den till en början betitlade Drug Buddy fick bantas ner till Buddy för att inte trampa på moralväktarnas tår. Evan Dando ändrade dock titeln till My Drug Buddy när nya releaser kom i tryck. I övrigt hade inte skivbolaget så mycket att säga till om när The Lemonheads frontman lanserade sina upplevelser. Det är lite "He kinda shoulda sorta woulda loved her if he could've" här och det är lite "Slipped my mind that I could use my brain / I'll stay up all night and crash on the plane" där. Och som lyssnare sitter du och nickar instämmande: "Yep, d är så d är. Nu knäcker vi en till". För när man jagar eskapism är Evan Dando guden. Han var praktiskt taget det svävande ordet "eskapism" personifierad. Kom från en trygg bakgrund men valde det kravlösa rocklivet före en god utbildning. Och skulle musikbiten skita sig hade han ju utseendet. Whatever. Mark my path, eller inte. Whatever.

bild

Så vad är det då som gör It's A Shame About Ray till Lemonheads mästerverk? Svaret är väl: allt trams här ovanför plus att skivan är rakt igenom hållbar. Det handlar om knappa 30 minuter powerpop med raka hookar, vissa mindre countryinslag och noll konstigheter. Evan Dandos call and response-ögonblick med Juliana Hatfield är guld, Evan Dandos textsamarbeten med Tom Morgan är utsökta och vissa utgivningar (även denna vinyl-variant) bjuder inte bara på en vettig cover, utan två: musikalen Hairs Frank Mills och Simon & Garfunkel-klassikern Mrs. Robinson. Båda i en karaktär som andas och lever Lemonheads. Stilfullt grepp. Men framför allt bär tolkningarna på lagom mycket engagemang. Så mycket som man kan begära av en äkta slacker.

bild

Om It's A Shame About Ray är Lemonheads starkaste kort, ässet i leken, är Come On Feel The Lemonheads (1993) kungen och Car Button Cloth (1996) drottningen. Det här var också vad Evan Dando mäktade med under 90-talets första del. Hans guldår och för den som ännu inte har upptäckt denna talang är det bara att turn on, tune in & drop out, så att säga.

Kalla fakta om It's A Shame About Ray:

- Klockar 29:46.

- Inspelad i Cherokee Studios, Los Angeles mellan 1991-1992.

- Låten Alison's Starting to Happen är en hyllning till Smudge-trummisen Alison Galloway.

- Lemonheads version av Mrs Robinson spelades in med anledning av 25-årsjubileumet av filmen Mandomsprovet.

- Släpptes 2 juni 1992, men gavs ut på nytt i år via Music On Vinyl.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA