x

I hångel och bajamajor

I hångel och bajamajor

Problemet är inte bristen på offentliga toaletter, utan placeringen av dem. När läget är akut tycks de av någon anledning aldrig finnas till hands. Tur är det väl att hela Roskilde är uppbyggt runt ett slags lummigt skogsområde. Att känna en viss avsky för bajamajor är inte så märkligt, på hemmaplan funkar det relativt smärtfritt men inte på festival. Nöden har som bekant ingen lag och för den som har hållit sig in i det längsta för att slippa uppsöka vår blåvita vän är det idag nog rätt kört för. 

Och på tal om bajamajor, för att citera publiken: att Kindred Fever borde fått en bajamaja över sig, är inte snällt, men kanske kunde dörren gått i baklås i si sådär 30 minuter under deras schemalagda spelning?

Satsar man på att låta högt och mycket faller mer väsentliga bitar bort, vilket i Kindred Fevers fall är kvalitén på låtarna. Med onyanserade melodier och platt rock log inte ens de norska fansen. Som extra hjälp på traven viftade någon lite matt med norska flaggan, en gest som sångaren överhuvudtaget inte tog en notis av. Trummisen, som ibland klämde till med ett riktigt bra trumpetsolo ska ha en elogé för sin insats, men det räcker inte till för att göra deras repertoar till mer än bara ett utfyllnadsnummer. 

★☆☆☆☆☆

 

Say Lou Lou lockade ut de svenskar som tidigare tryckt i sina tält och samlade dem på ett och samma ställe utanför Apollo. Med en stark Everything We Touch förväntade man sig en kärleksspelning värd att lägga på minnet men resultatet blev tyvärr inte detsamma.

Till en början var presentationerna av låtarna helt okej. Peppermint utnämndes till kvällens hångellåt, en inte helt verklighetstrogen titel på festival då ett hångel med största sannolikhet inte smakar pepparmint, utan i bästa fall elefantöl. Mellansnacket blir till slut lite barnsligt, och eskalerar fullständigt när de gång på gång ber publiken om olika drycker (tequila, eller bärs verkar vara tvillingarnas favorit). Visst att pappa från The Church kunde få en GT eller kir royal serverad på stuberten men efter ett tag ledsnar även de som tidigare hängt vid staketet och börjar röra sig bort från scenen.  Det är inge tvekan om att Say Lou Lou med sin energi kan rodda vilken tv-soffa som helst bättre än de flesta, men under tisdagens konsert borde de lagt krutet på sina låtar som olyckligtvis hamnade totalt i skymundan. 

★★★☆☆☆

 

Alla har hört dem, kan dem och vet vad den minimala mängden text handlar om. Helt enkelt de givna låtvalen när elevkåren på egen hand får bestämma musik till alla arrangerade gymnasiefester under tre års tid. Det är ju så klart andemeningen som räknas och gick man inte igång mentalt på Say Lou Lous poppiga kärleksbudskap fyllde i alla fall Nause resterande delar av kroppen med pulserande längtan. Med en hejdundrandes ljusshow lyste de upp de danska mörkret som i vanlig ordning infaller någon gång vid tio-snåret, fick den allra stelaste att glömma dansstegen som övats framför spegeln hemma och lät publiken kasta sig om halsen på varandra. Bra gjort.

★★★★☆☆

 

 

De som istället ville varva ner fick snällt traska tillbaka till Rising där danska trion Mont Oliver stod för kvällens sista spelning. Till skillnad från Kindred Fever höll Mont Oliver en ganska låg profil, ett drag som visade sig vara riktigt lyckat. Precis som på Coldplays tidigare plattor fångar de känslan, med soul och r'n'b beats en slags darrande förväntan och gjorde hela upplevelsen till en urban oas i ett numera öl och kissdoftande festivalområde. Därav blev de också tisdagens absolut mest intressanta nykomlingar. I år ser vi dem på Rising, nästa gång på en av de större scenerna. 

★★★★★☆

Dagens bästa citat: "Fan vad de där tvillingarna är törstiga"

Dagens värsta citat: "Nu när ljusshowen är slut är jag inte längre så kär"

Morgondagens måste: Könsförrädare spelar på Rising klockan 20:00


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA