x

Kalldusch och hjärtesorg

Kalldusch och hjärtesorg

Definitionen av festivalsnygg har sedan i söndags ändrats radikalt. Ett visst mått av förfall får man räkna med, något man med otvungen lätthet har kunnat acceptera då skönhetens halveringstid varit den samma för gemene man. För att tala klarspråk, att matcha flip flops med en filt från Falcon alternativt hotellmorgonrocken man snodde i Alanya har hört till vanligheterna, tills dagen kom då de superfixade endagarspassmänniskorna trippade in på festivalområdet, klagade på den rådande odören och rev av Stones-konserten lika självklart som de beställer in bladguld och champagne inne i Köpenhamn. En liten men högst närvarande nagel i ögat på de som varje morgon genomlidit kallvattenduschen i tron om att gratis alltid är godast, och att en avblaskning räcker för att tillhöra toppskiktet bland festivalbesökare.

Med ungefär lika mycket engagemang som de festivalveteraner som avsagt sig allt vad hygien heter måste Earl Sweatshirt tagit på sig scenkläderna som dagen till ära bestod av en helt vanlig t-shirt och jeans. Visst är det skönt med en konsert där artisten hela tiden vrålar ut olika instruktioner och blir åtlydd, trots det verkade 20-åringen under Avalons premiärakt mestadels besviken och om det berodde på publikens prestationer eller att tullen tidigare "krånglat" var oklart. I vilket fall som helst var besvikelsen för många ömsesidig då för tuned up musik i kombination med hans röst var av torsdagens uppträdande att döma en Earl Sweatshirt som fungerar mycket bättre på skiva än live.

Med ett karakteristiskt fylle-lunkande brände Liars av vad som mest liknade en blöt AW med kareoke på programmet. Svajiga toner och diffus dans kunde kanske ursäktas med att han skapat musik för a special kind of people, men när publiken, som knappt fyllde en tredjedel av Avalon började bua fanns det inga förmildrande omständigheter kvar att använda förutom att krasst konstatera torsdagens spektakel som riktigt dåligt presenterat.

Samtidigt tog Eprom över den elektroniska scenen Apollo, och med ett ganska förutsebart dunk och juckande i takt mot mixerbordet skapade han kranskommunernas absoluta favoritklubb. Läs: Mass-smset där du + 5 av dina vänner bjuds in till "helgens hetaste klubb" med gratis inträde innan 00:00, varje torsdag sen tvåan på gymnasiet. Småbrudar med platsblommor i håret fnissade under rökmaskinerna och de enda som egentligen släppte loss var ett gäng killar med rymdtights under kakishorts, förmodligen helt ovetandes om vad de dansade till men lika glada för det. 

Lykke Li kom tillbaka till Arenan heartbroken, gråtfärdig och mer härdad än vad hon någonsin varit tidigare. Med den nya utstrålningen fick hon publiken att fullständigt tappa andan och den som aldrig blivit bränd av den första stora kärleken kommer inte heller kunna förlika sig med den smärta hon så rättframt satte fingret på. Konserten var inte alls som telefonsamtalen med en nydumpad kompis, varken gnälligt, trist eller självömkande utan snarare som en stark skildring av kärlekens baksidor och ett bevis på att man faktiskt överlever den, även om tiden efteråt mestadels är skit. Avslutningsvis gav hon alla som tyngdes av hjärtesorg revanschlusten tillbaka när hon under I Follow Rivers gav sig på cymbalen och slog allas vårt hjärtekrossare till ex stenhårt i ansiktet. Helt magiskt.

Biljetterna var slutsålda, hundratusentals människor trängdes på en och samma gräsplätt och själva stod de på The Orange Stage, en rekonstruktion av en av scenerna från deras turné 1976. Att Rolling Stones fortfarande kan spela trots deras ålder och hårda leverne är svårslaget och att deras konsert fortgick dubbelt så lång tid som artister hälften så gamla brukar prestera är legendariskt. Säga vad man vill om att saker och ting var bättre förr, men under deras sista uppträdande för detta året bevisade de (om det nu verkligen behövdes..) att deras musik är såpass tidlös att den utplånar barriären mellan 60-talets dåtida tonåringar och nutidens ungdom.

Med Stones i bakgrunden bjöd Bastille på den sista musikaliska upplevelsen på Avalon för torsdagen. Trots att konserten baserades på deras kommande album, en enligt Dan Smith själv riktig succé med geniala texter och mycket gitarr, kunde sångaren inte riktigt skaka bort den där pojkbandskänslan som uppstod på grund av det kommersiella scenspråket. Svart och svår, med lockigt hår och knivskarpa käkben går så klart hem hos vissa men är också ganska tydligt ett uttjatat varumärke. 

 

 

 

 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA