x

Årets mest förbisedda album

Årets mest förbisedda album

Det är alltid lite lättare att känna storheten i ett album när det har fått smälta in. Kanske behöver skivan vila lite för att senare få några nya varv och helt plötsligt sitter man där med något riktigt bra. Lite den känslan är det med nedanstående album, samtidigt handlar det om att ge väl valda skivor – som av någon anledning hamnade i skymundan när det begav sig – extra uppmärksamhet. Musik som i vissa fall nått framgång utomlands, men inte riktigt lyft inom Sveriges gränser.

Du kan lyssna in dig på alla album längst ner.

Feathered Arms – Feathered Arms

På Malmöbandets knappt 30 minuter långa debutalbum visar de upp sorg och ilska över det samhälle som vi lever i. Med ivriga gitarrer och rökiga cymbaler rör de sig framåt längs en traditionell postrock-väg – räknar lyktstolparna längs landsvägen och drömmer om en bättre värld. /Tobias Öhgren

 

Trust – Joyland

Precis som tidigare leker Alfons med sin röst, nästan som ett verktyg eller instrument. Den funkar som ett komplement, ett drivmedel, i hans låtar och tillför en närhetskänsla som är närmast total. Den tar med sig lyssnaren igenom spåren fyllda av mörka synthslingor, poppiga verser, eurodiscohintar och Pet Shop Boys-influenser. /Jonathan Eklund

Temples – Sun Structure

Uppenbara återkopplingar till 60-talet kan bli ett problem om ljudbilden saknar finess, men i detta fall – utan försök att vara popsmarta eller kvasiintellektuella – presenteras elva medryckande låtar med stark betoning på pop. Ungefär ett på hundra moderna psychpop–band är minnesvärda, och detta band är Temples. /Daniel Andersson

No Coda – The Entire Cast

Influenserna som friktionsfritt löper längs med varandra – nutida eterisk pop, ångesten i Arcade FiresSuburbs, distortionsdränkt altrock a la 90-tal, ett ekonomiskt Fugaziskt ursinne – är alla enkelt identifierbara både var för sig och tillsammans. Men un plus un behöver som bekant inte alltid bli två i musikens värld. /Jonathan Bengtsson

Perfect Pussy – Say Yes To Love

Perfect Pussy är ett noiseband som noiseband lät på 80-talet, då amerikansk garageuppfart var ett både estetiskt och soniskt måttband på hur det skulle låta och verka. Sångerskan Meredith Gráves skriker med versaler och kursiverade rader, och du fångar inte hennes ord på varken första eller andra försöket. /Mathias Jensen

Parken – Tidigt En Maj

Tidigt En Maj är en solskenskyss från någon som älskar och som vill vända ryggen mot intolerans men som samtidigt vill öppna sig inför alla. Det är en lättejfull suck i skenet och en lätt saxofon-stänkt bris. Allt som behövs när våren och sommaren 2014 saknar ett helgjutet popbeklätt soundtrack på svenska. /Daniel Horn

Jaqe & Marcus Price – Eikon

Att Marcus kan göra tjock festmusik vet vi. Att Jaqe spottar ord som ingen annan skulle ta i sin mun vet vi. Men att dessa två ihop skulle vara ett giftermål av sällan skådat slag, nä det visste vi nog inte. Eikon berättar inte det förväntade, det är en EP som trollbinder oss ärligt och brutalt. /Veronica Larsen

Blackbird Blackbird – Tangerine Sky

Mikey Maramag har aldrig gjort någonting dåligt. Men på Tangerine Sky har han tagit ytterligare ett steg och helt skurit bort det döda köttet som gjort att hans tidigare plattor, utöver att innehålla fantastisk musik, även inkluderat en del bjäfs. Här finns ingenting sådant. Här finns bara en artist som går i bräschen för den genre som går under den uttjatade termen chillwave. /Emil Viksell

Sevendeaths – Concreté Misery (Finns tyvärr ej i Wimp)

Det är elektronisk musik som klättrar på varandra, häver sig framåt, bygger trappor uppåt och gräver dalar nedåt tillsammans, som rör sig i vågor. Concreté Misery är distorsionsväggar som rämnar lika ofta som de byggs upp utan någon som helst stötande rytm att luta sig mot. /Özgür Kurtoglu

Mortals – Cursed To See The Future 

Den skandinaviska kyrkbrännarkulturens våldsamheter har sedan länge avtagit och när genren urvattnas av hipsters som misslyckas med att posera som Hin Håles avkommor (se Young And In The Way), lyckas tre kvinnor från Hipstermeckat Brooklyn att vara fokuserade på just musiken och ingenting annat. /Tomasz Swiesciak

Autopsy – Tourniquets, Hacksaws And Graves (Finns tyvärr ej i Spotify och Wimp)

Föregångaren The Headless Ritual känns fortfarande fräsch och aktuell när dödsveteranerna förfinar sin formel ytterligare. På det sättet är sjunde albumet en förlängning av föregångaren. Det malande doomstycket Burial känns mer som en improvisation i friformsdöds och teknisk ekvilibrism än den smutsiga och stilbildande dödsmetal Chris Reifert var med och grundade i Death i slutet av 80-talet. /Tomasz Swiesciak

Lyssna på alla album här:

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA