x

''Vi är absolut inget nostalgiband''

''Vi är absolut inget nostalgiband''

Vi ringde den kanadensiska punkrockens ansikte – den karismatiske sångaren och gitarristen Joe "Shithead" Keithley – i det legendariska bandet D.O.A. Tillsammans med notoriska akter som Black Flag, Ramones och Dead Kennedys framstår de som ledstjärnor under 70- och 80-talets nordamerikanska punkvåg – och håller sig trots 36 år i gemet ständigt aktuella. 24 år efter det senaste besöket, återvänder de till Sverige.

Har dina uppdrag som ägare till ett skivbolag, programledare i ett lokalt radioprogram, och politiker haft med er utdragna frånvaro att göra?

– Sanningen är att det gick ganska dåligt för oss på 90-talet. Jag minns särskilt från när vi senast spelade i Sverige 1990 att det kom hyfsat mycket folk, men kanske inte tillräckligt många ... Jag tror att det har legat kvar ett rykte sedan dess att D.O.A. är ett band som inte lockar en stor nog publik. För när vi för två år sedan planerade ett återbesök, fick vi nobben direkt.

Likt många andra punkband, är motgångar något som präglat D.O.A. väldigt hårt?

– De första tio åren (1978-1988) var fruktansvärt tuffa för oss. Men vi försökte spela så mycket vi kunde, både inom och utanför Kanada, vilket gjorde att vi förr eller senare knöt kontakt med andra band med liknande ambitioner, som Black Flag.

Blev det på något sätt vändpunkten för er? När ni träffade Black Flag.

De var väldigt populära redan i början av 80-talet och visste när vi träffade dem vilka arrangörer som var bra, och vilka som sög. Så det fanns snarare ljusglimtar när vi visste var och vart vi inte skulle sätta ner våra fötter än att det blev någon vändpunkt för bandet.

Vilken typ av besvär ställs ni som band inför idag?

– Det händer mest småsaker. Men jag upplever inte att livet är fullt så hårt idag som det var en gång i tiden. Dels på grund av att vi har hållit på så pass länge och haft tid bygga upp ett gott rykte. Dels på grund av att ju äldre vi har blivit så har vi lärt oss mycket av våra gamla misstag.

Med andra ord kan sönderfallna fordon, trasiga instrument, ekonomiska problem och svårigheter att få till spelningar komma som en otrevlig, men nyttig erfarenhet?

– Såvida man inte väljer att ställa upp i American Idol. Jag tycker att det är viktigt att våga ta saken i egna händer. Att våga ta steget utanför sin bekvämlighetszon, in i skåpbilen, eller vad man nu väljer att färdas i, och ut i verkligheten. Det är på det sättet som man skaffar erfarenhet och träffar människor. Människor som kanske till och med blir trogna fans.

Det låter som att mycket av punkens etik fortfarande finns kvar inom D.O.A.

– Definitivt. Men jag anser mig inte vara en renodlad punkare, utan mer av en musiker som skriver punkrock. Jag är trots allt 58 år, vilket låter som att vi på senare tid har blivit ett nostalgiband, vilket vi absolut inte är.

Hur håller ni er då aktuella efter alla dessa år?

– Vi håller ögonen öppna och reflekterar över vad som händer i vår omgivning. Vad som än tynger mig hamnar direkt på papper och ut i form av musik.

Är ni fortfarande lika vilda idag som när ni skulle spela på Peppermint Lounge i New York, 1981? Ni skrev då på er rider att ni ville ha 100 flaskor öl, tre flaskor vin, och tre flaskor sprit.

– Haha. Nu när du säger det så kanske vi borde ändra oss, vi önskade oss bara 48 flaskor öl, två flaskor vin, och en flaska whisky. Och 12 par strumpor.

Så det du säger är att ni strök 52 öl till förmån för 12 par strumpor?

– Haha. Låt mig påpeka att vi hade mer av det ena än det andra på den tiden.

Henry Rollins (ex-Black Flag) summerade en av era första konserter under 80-talet som "monumental, change-your-life, blow-away-time". Är det vad vi kan förvänta oss av D.O.A. år 2014?

– Jag hoppas det. Åtminstone för Henrys skull.

Här ser du D.O.A.:

7 augusti – Jazzhuset, Göteborg (Stay Out West)


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA