x

''Manifestation av fruktansvärt usel smak''

''Manifestation av fruktansvärt usel smak''

Allt är så orättvist. Allt är så svårt. Vi menar ju oftast inte att vara elaka någon av oss, vi människor. Men hur ska det vara möjligt att väja för det gemena, vilka solidariska trippelsaltomortaler ska vi egentligen behöva genomföra här för att lägga band på oss?

"Bra musik kommer från vänster" har sedan länge av högern kategoriserats som en infam förenkling, en grav generalisering. Då frågar undertecknad er vänligen: varför måste ni då, det blåa party-gänget, gång efter gång närmast nitiskt befästa denna uttänjda fras?

Ögonblicksbild från för några dagar sedan; människor nästan kräker ur sig refrängen i Staten & Kapitalet samtidigt som Jocke Åhlund dyker ner i ett rasande folkhav av svett, alkohol och lemmar som vore han en albatross störtandes mot vattenytan för att hugga tre delfiner. Samtidigt behandlar Hurula sin stratocaster som en boxningssäck, medan Mattias Alkberg står där i den mörka fonden och sjunger både inombords och utanför. Små, små sprickor av njutning dansar runt i Luleå-sonens stroboskopupplysta, så hårda ansiktsdrag.

Och under samma helg; Linda Pira, Silvana Imam och Cleo drar på sina håll runt i Göteborg som solstormar – rappar hela välfärdsmodellen i stycken. Färgar flimmerhåren röda.

Sådan är bilden av vänsterns tonsatta kamp drygt en månad innan valet.

Och från högertrafikens rytm ges vi då det här – entreprenörshurtig Lidingö-house som låter som en seglarsko ser ut. Eller, detta låter som Filippa Reinfeldts instagram. Vi & Framtiden av Twins (som tidigare har producerat Da Buzz) är Filippa Reinfeldts instagram-konto kanaliserad ner i låtform.

Låt oss dock inte vara så enkelspåriga att vi nu tar själva denna dänga ur sitt egentliga sammanhang, det är trots allt bara en lättviktig kampsång för ett partikonvent. Det är inte en overklig spelning på Rondo. Det är inte ett led, som den partriarkatpulvriserande hiphoppen, i en ny ung folkrörelse som skriker från förorten in till innerstan ut till landsbygden. Det är en lättviktig kampsång smidd för ett partikonvent. Men det är också, hur vi än vänder och vrider på det, en stilla manifestation av fruktansvärt usel smak.

Och visst har vänstern en lång anrik tradition när det kommer till att tonsätta sin politiska kamp, men hur kommer det här sig egentligen? Den frågan har väl sällan varit mer angelägen. Varför har högern aldrig riktigt bemödat sig med att utveckla sin musikaliska tradition? Varför är de så – förlåt mig – ruggigt tafatta ur kulturell synvinkel? Och att nu komma med de klassiska resonemangen om kampen, medmänskligheten och de reella känslorna som en botten i främst det röda lägret, och därav deras annektering av Musiken som sådan, det borde väl ändå vara att förenkla saker och ting. Men ändå?

Intressant att fundera över är även hur oerhört snäv Vi & Framtiden är. För i vilken kontext förutom vid Alliansens lätt obehagliga new mangement-doftande väckelsemöten lämpar sig den? Ironiskt midnattsrejv? Slalomtävlingar? Ingenstans. Ingen. Stans. Denna blåtintade kampsång framstår liksom lite en representation av en dystopisk borgarframtid sett från vänstervridet håll; kall och urholkad. Skräck.

Men i all uppriktighet. Den ende av våra kära alliansledare som på fullt allvar skulle kunna tänkas tycka om Vi & Framtiden är väl Annie Lööf? Det är enkelt att föreställa sig henne framför sin laptop, sittandes och klappa i otakt med ena handen mot sitt jeansben. Men sedan var hon också 65 år gammal när hon föddes.

Ser ni detta som en illa maskerad pamflett, en alltför vinklad, raljant krönika? Sorry, ni har fel. Detta är en recension av en politisk låt från högerkanten. Som vanligt låter det skit.

Betyg: ★☆☆☆☆☆


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA