x

KRÖNIKA: Att fortsätta vara människa

KRÖNIKA: Att fortsätta vara människa

Det hade kanske varit roande att ta del av borgerliga debattörers förfäran över svensk punk om det inte vore på allvar nu. Möjligtvis hade jag fortfarande skrattat åt Gunnar Axén, som slängde ut sin TV och därmed även skrev in sig i Guinness rekordbok under kategorin "världens absolut största idiot", om utfallet den 14 september inte blivit ett i en alldeles för mörk nyans.

Vi måste hädanefter försöka se saker för vad de egentligen är. Det har sällan varit lika viktigt att förstå vart det faktum att vissa skribenter och politikers argumentationsparalleller mellan exempelvis Ebba Gröns Beväpna Er och högerextremt våld kommer ifrån.

För samtidigt som den typen av absurda jämförelser befäster tesen om att en del människor inte riktigt vet var de, ursäkta, har röven när det kommer till populärkultur, så är det en del i en betydligt större och värre förskjutning. Den som i stort åberopar en typ av egensydd jävla beta-version av yttrandefrihet. Den som även då likställer punken med dess diametrala motsats – fascismen. 

Samma denna lättkränkbarhetens så missriktade vind, som istället för att underblåsa borde vråla mot den främlingsfientlighet som äter sig in i fasader och hudceller, flög in genom Mattias Alkbergs ytterdörr någon gång i juni när han släppte Nöff Nöff, tourettes-singeln som senare kom att mynna ut i skivan Södra Sverige. Och låt oss för ett ögonblick stanna till här och ställa oss en viktig fråga i sammanhanget; "Varför släppte Matti en renodlad punkplatta just i år?".

För att han kände att någonting höll på att hända. Och vad gör man då, vad tillgriper man för medel, vad flyr man till? Man flyr till den rena intensiva tonen, det lika impulsiva som oförfalskade. Man flyr till de där orden och fraserna som skriker till inom dig när du är oresonligt arg, de där som bara flimrar förbi när du befinner dig i någon själslig blackout i ett språng mellan två synapser. "Jävla skadedjur". "Helvetes jävla as". Man flyr dit, man hämtar kraft och ursinne där, och är man Mattias Alkberg så låter man människohjärtan fatta eld och följa efter.

Och precis så måste vi få tillåtas se det som är just punk. Som en kanal och ett instrument för uppdämd frustration. Alltid relevant då det i sin själva form vilar på att någonting är sönder. 

Vad vi ställs framför denna bokmässans första natt blir komplicerat att recensera om du närvarade under Rondo-spelningen vid Way Out West, och även då fick se både Mattias Alkberg och Hurula mangla ner oss alla med overklighetskänslor som ringde i öronen flera veckor efteråt. 

Ja, för ikväll tangeras egentligen samma koncept; Först inleder Matti med ett D-taktsbombardemang som hade draperat hela Pusterviksbaren i sot om så inte väggarna redan varit svarta, sedan glider Robert Hurula in med poppunk dragen genom tusentals krossade hjärtan och tillbakahållna tårar. Alkberg är nästan ovanligt fokuserad. Exklamationerna, "Huh!". Mellansnacken, ofta oneliners svåra att uppfatta, sedan över i akuta jävla molotov-cocktails till låtar som tillryggaläggs på ett tappat andetag. De skriker dig i ansiktet, sveddar din hud, för att sedan ta sin väska och kasta sig på första bästa plan ut i stratosfären. Utmärkt.

Efter detta då dags för Hurula, han som på sina håll faktiskt har undervärderats som någon form av grovkornigare version av Håkan Hellström. Här formulerar då Luleå-sonen en koncentrerad, tonsatt adressering till sina tvivlare som lyder; "ni har alldeles fel". Varenda refräng gräver sig in som en hålspetskula någonstans i skärningspunkten mellan magkänslan och det där förbannade, pulserande hjärtat som slår lika snabbt hos alla här. Gitarren gnistrar och gnyr.

De ljudlandskap som Mattias Alkberg högfrekvent hugger fram med en slö, förbannad yxa, ställd mot Hurulas något mer publiktillvända dito får dig kanske att undra hur dessa båda med en sådan självklarhet kan dela scen och evenemang. Få saker är egentligen mer logiska. Och då syftar jag faktiskt inte alls på att de båda norrlänningarna sedan sin karriärs tillblivelse från vänsterflanken har besjungit orättvisor och samhällsröta. Nej, den absoluta, slutgiltiga gemensamma nämnaren ligger i de där lastfartygen av känslogods som de ikväll låter drämma in i Göteborgs ödsliga hamnkomplex. Det stora. 

På samma vis som att jag alltid känner mig nydumpad när Harry Nilssons Without You slås på, trots att jag kan varenda ord, varenda höjning, varenda enslig pianoton, på samma vis vill jag om så bara i en nanosekund spränga kungahuset när Alkberg spottar ur sig Heja Tacos. På samma vis vill jag stoppa i mig varenda substans och sprinta i tiotusen år i gammaltestamentligt regn när Allt Ska Försvinna känns som en gitarrhals rakt ned i det bottenlösa mörkret. Inga omskrivningar. De där utombegreppsliga ögonblicken som flämtar förbi som eldslåga bara för att försvinna in i den oöverskådliga evigheten är viktiga. Det är det allra mest levande vi har.

En liten tillställning på Pustervik kan ha mer betydelse än du anar, i att den om så bara för ett tag gör världen, det onda och det goda, tydligt och klart igen. I en tid så grumlig att människor misstar fullblodiga rasister för legitima politiker finns det få saker vi behöver mer. Och främst är väl detta ett vrål från vad som har sköljt genom Sverige de senaste två veckorna. Alla egensnickrade plakat som skriker ut "gråt inte mera, organisera", alla uppsträckta, in till den vitnande knogen knutna händer, alla människor som har dragit sig upp ur sängen ut i verkligheten trots 13 procent. En kväll som säger att ingenting är förlorat så länge vi inte accepterar det. Att få saker är så demokratiska och så överjävligt viktiga som det här. Att fortsätta vara människa. 

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA