x

''Det behövs 100 000 The Knifes i 100 000 år''

''Det behövs 100 000 The Knifes i 100 000 år''

I helgen ställer sig Mando Diao på Annexets scen för bandets största inomhusspelning i Sverige i år. Inför den ringde GAFFA upp en av bandets frontmän, Gustaf Norén, för att prata konserter, normer, The Knife och var man egentligen borde bo. Vi tänker att det är lika bra att ta samtalet i någon så när helhet, för att på så sätt ge er en bättre bild. Håll till godo.

Ah, Jonathan ...

– Hallå, det är Gustaf Norén …

Du det hör man direkt på rösten, allt väl?

– Haha, jaså. Jo då, absolut. Själv? 

Jodå, men det är ruggigt i Göteborg. Men så ska det väl vara ...

– Ja, Göteborg är så. Jag tänker att Norrland är en framtida idyll att bo i. De har fett väder och det är i princip gratis med en gigantisk gård. Sen tar det bara en timme, eller en och en halv, med flyg till Kiruna.

Kanske din framtida boplats?

– Nä, men för mänskligheten. Urbaniseringen kan inte fortsätta så här och det städerna främst har att erbjuda är det sociala, vilket man idag kan få över internet, så det kommer underlätta för framtiden. Speciellt för oss som är kreativa, jag menar jag får ju klagomål bara jag sjunger en ton i stan.

Haha, absolut. Ni ska spela på Annexet i helgen, hur ser du på konserter som musikforum?

– Det är skitgammaldags med turné. Att stå och lyssna på någon gammal punkidol från 70-talet som mässar och alla andra bara står och lyssnar. Det är mycket behagligare att gå in på ett dansgolv, där är musiken i fokus. Inte individen. Jag tror det är lättare att se samhället för vad det är om du kommer från ett dansgolv. Och jag tror framför allt att socialismen blir extremt lidande av att ha det här jävla individfokuset hela tiden. 

Har ni själva funderat på det i och med era egna liveframträdanden? 

– Verkligen, verkligen. Men vi lever i ett system som är väldigt inrutat. Och ska du göra en kursändring så kommer det ta tid. De idéer som vi har nu kan ta fem-tio år att genomföra. Att sudda ut gränsen mellan oss och publiken, det hinner vi inte göra till Annexet tyvärr. Det kanske handlar om flera hundra år framåt i tiden. Men det vi ska försöka göra är att ta ned garden lite, att försöka bjuda in publiken genom att sänka muren. Mer gå ut och prata lugnt än att stå och skrika i spotlights. Men det är inte lätt, alla är ju där av idoldyrkan. Men jag hävdar ändå att det finns en god kraft i det också, för folk dyrkar verkligen musik. Och de är fan inte främmande för att stå på ett dansgolv i tio timmar och dansa utan att behöva fråga "Vad är det här, vem har gjort låten, vad är det för stil?". 

När jag hör dig prata tänker jag på The Knifes sista turné. Att man knappt vet om de är på scen, men att det istället finns ett helt tjog dansare där … 

– Absolut, men det räcker inte med ett The Knife. Det är ett jättestort problem. Det behövs 100 000 The Knifes i 100 000 år. Så ändrar man en kultur. Men det är klart att de är jätteviktiga. Men det synsätt som finns på livemusik i vår kultur, att man måste veta om något sker på riktigt eller inte på scen, finns inte inom exempelvis hiphoppen eller DJ-kulturen. Så det är mer att The Knife beter sig på ett sätt som man gör i en annan kultur. Jag såg Mary J Blige på Jazzfestivalen, hon mimade och hade dansare, ingen tyckte det var konstigt. Men det är som att man tänker att en vit som har det gott ställt ska bete sig på ett visst, men "en svart, de vet man ju hur de är" liksom. Att förfäras över det skapar rasistiska undertoner. Så det är jätteviktigt att ifrågasätta hela "vad är verkligt på scen?". För jag trodde att det var vad man ville med musik, att fly verkligheten. Hur som helst, att ett band sätter upp en sån show är inte bara ett musikaliskt statement utan ett politiskt också. Och det är mycket större än att skriva en antirasistisk krönika i en tidning för kulturen är så viktig.

Om vi går in på Annexet-spelningen, känns det speciellt att göra en så pass stor spelning hemma i Sverige?

– Jag kan inte säga att det känns särskilt speciellt, det är mer trygghet och tradition i att vi står där. Jag kan inte säga att lokalen, eller sammanhanget, eller antal människor gör att det känns mer. Man försätts i ett djuriskt tillstånd och reflekterar inte över sin omgivning. Jag kommer inte ihåg någonting från scen, det är bara instinkter. Hade vi satt upp samma show 50 gånger i rad på Annexet hade jag kanske kunnat reflekterat över det. Men sen är det också så, vi är inga framförare. Vi är låtskrivare och kreatörer. Vårt jobb är att skriva nya låtar, att framföra dem kan många göra. Det kan Tommy Körberg eller Björn Skifs göra, att berätta samma historia igen och igen på scener runtom i världen är inte vår uppgift. Det känns som att vi inom sinom tid måste sluta med det.

Men ni gör det ju ändå…

– Absolut, men att vi går mot strömmen nu är ett beslut som vi tog för flera år sedan. Det ligger mycket förberedelser och styrka bakom ett sånt beslut. Och den processen är inte över än. Vi kommer fortsätta att övervinna normer. Vår bransch är främst styrd av pengar, men det håller på och löser upp sig. Det kommer bli fantastiskt. Ingen artist kommer tjäna en enda krona på sin musik, och vissa tycker det låter livsfarligt men jag känner bara en enorm frihet. Pengar är alltid argumentet som folk har för att du inte ska vara kreativ – "men hur ska du tjäna pengar då?". Det frågan ställde jag inte mig själv när jag började hålla på när jag var åtta år. Kultur är och bör vara gratis. 

Den naturliga motfrågan blir, du har ju redan en säker plattform men det finns de som är …

– Men då är det ännu viktigare för mig. Fan vad viktigt det är för mig som man. Som svensk. Som rockmusiker. De flesta får inte göra en intervju med GAFFA, inte en chans. Ni vet inte ens om vad de är för band liksom. De enda som ska hålla på och experimentera är ju vi, det finns inga andra. Det är livsfarligt när vi håller på och förstärker sådant som redan är normer.

Jag förstår dig men jag tänker mer på det att "kultur ska vara gratis, ingen kommer tjäna en enda krona", du sitter ju redan …

– Jag vet … men mycket har ju varit gratis länge. Jag konsumerar mycket som är gratis, mixtejp har ju varit gratis hur länge som helst. Det är bara rock och vissa andra genrer som klamrar sig fast vid den ekonomiska status de har. Det är mer det jag menar – att tjäna pengar på sin musik också är en norm. Jag tycker också att "hur får vi betalt?" kan vara en viktig fråga, men det kommer kanske först som nummer 25 på listan över frågor. Snart kommer ingen tjäna några pengar på att äga sin musik och då kommer hierarkierna försvinna. Jag ser ljust på den framtiden. Även om det kanske innebär mindre pengar till oss tror jag inte att det betyder mindre lycka eller mindre musik. 

Om vi återgår till Annexet, ni har Silvana Imam som support, vad tänker du om henne?

– Hon skriver otroligt bra texter. Jag läste hennes texter innan jag hörde hennes musik till och med. Men jag har aldrig sett henne live. Det brukar vara så, att vi väljer förband mer för att vi vill se dem än för att vi vill att alla andra ska få se dem. Sen tror jag att Silvana, Kristal And Jonny Boy (som är supportakt under vissa spelningar under turnén reds. anm.) och Mando ställer frågor. Jag tror att det är det som vi har gemensamt.

Vad vill du att folk ska ha för förväntningar inför spelningen?

– Jag tycker man ska ha de förväntningar man har. För mig är musik väldigt religiöst, jag ser väldigt mycket på musik som gud. På samma sätt som när du på en söndag sätter dig i en kyrka, att du känner förtvivlan, sorg, hopp, eufori men också kan tänka "äh, vad fan är det här nu då?" – den bergochdalbanan tycker jag man ska uppleva under en konsert. Och låt musiken föra dig, inte någon individ. Det ska vara otroligt flummigt, stå och lyssna, låt en massa toner för dig till olika platser, ta in det. Det är fan yoga alltså.

Ni kör en turnévända nu, men har ni redan börjat tänka bortom det och börjat med nytt material? 

– Ja, oh ja. Vi är ute vandrar mycket jag och Björn. Och teknologin är så jävla bra att man kan spela in en hel skiva vandrandes ute i naturen. Vi har spelat in två-tre låtar helt mobilt, med bara batterier och ryggsäckar har vi vandrat ut i vildmarken. Jag vet inte riktigt vad det kommer bli men jag tror att vi kommer göra mycket meditativ musik, och det finns normer att frångå som inte bara handlar om kläder. Vi har i alla fall förstått att vi inte kommer sluta med något. Eller, vi kommer inte säga "det här var sista spelningen", inte bestämma att vi ska sluta. Det kommer vi aldrig göra. Det enda vi vet är att vi antagligen kommer vara de vi är tills vi dör.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA