x

VECKANS VINYL: Black Rebel Motorcycle Club – B.R.M.C.

VECKANS VINYL: Black Rebel Motorcycle Club – B.R.M.C.

"Punk rock died when the first punk said 'punks not dead, punks not dead'". På släpigaste sätt sjöng David Berman i Silver Jews ovanstående rad och om en nu ska tro honom dog punken cirka 1981 när The Exploited släppte låten Punks Not Dead. Knappt 20 år senare frågade Black Rebel Motorcycle Club omvärlden "Whatever happened to my rock'n'roll?" i singeln med samma titel. Gensvaret var omedelbart: den var saknad.

Vi lägger det där med död eller inte död åt sidan för en gångs skull. Albumet B.R.M.C. skulle dock vara en frisk och fläskig rockfläkt runt 2001. Men hur rock'n'roll var egentligen bandmedlemmarna? Mycket har en hört och läst. Mycket har en sett. I intervju efter intervju ska det vridas och vändas i skinnpajorna. Jobbigt, konstnärligt. Konstlat? Förmodligen. Det ryktas att pojkarna var något helt annat när inte inspelaren eller kameran var på. Rent av trevliga och fullt sociala herrar med fötterna på jorden. Skenet bedrog alltså än en gång. Den där gamla historien, precis som historien om rock'n'roll. Även om det här i alla fall skrevs ut som något nytt.

Black Rebel Motorcycle Club klumpades ihop med den rådande "garage rock revival"-trenden. I den här trendvågen hittade vi även namn som The Strokes, The White Stripes, The Hives och så vidare. Band som gärna satte ett "The" i fronten. The Sonics och Velvet Underground var åter på tapeten. Den här trion från San Francisco lutade sig emellertid mer åt shoegaze och på sina håll fick en intrycket av att gruppen bad kvällsbön till Mr Spaceman i Spiritualized. Det var en del gospel blandat med rockoljud och monotoni med andra ord. På bandets debutalbum vibrerar det också av allt från The Jesus And Mary Chain till Led Zeppelin. En indie-kritikers våta dröm och influenser som förmodligen bandets enda britt, Nick Jago, berikade ljudbilden med.

Musiken på B.R.M.C. bidrar med röktunga scener, gestalter i motljus och precis så såg bandet också ut live. Konserten på Hultsfred 2002 var en våt dröm, i Niagarafall-mått, för shoegazeälskaren. Som en parodi i hur shoegaze ska framställas. En parodi på fullaste allvar. Ingen ifrågasatte det här och därför var det hela fullt avväpnande.

Avväpnande ja, Rifles tillhör kanske albumets stora höjdpunkt. Från den näst intill smärtsamma upprepande inledningen till det oerhört snygga gitarrstrukturerna. Men om sanningen ska fram är det svårt att välja utstickare, då den här debuten också är det jämnaste och bästa gruppen har mäktat med under hela sin karriär. Det skulle fortsätta i B.R.M.C. del två med Take Them On, On Your Own och nästföljande Howl hade rötterna i blues, country och gospel. All respekt för att bandet ville utvecklas men B.R.M.C. står över allt vitt brus. Den har just den där vi-ska-visa-dom-känsla som världens alla klassiska debuter bär på. Den är rock'n'roll, kort och gott.

Bandet verkar existera fortfarande (gjorde ett inhopp i Foo Fighters-dokumentären Sound City och släppte sitt senaste alster Specter At The Feast så sent som 2013), men kommer nog aldrig nå 2001 igen. Och konstigt är väl annat när debuten är en enda stor fråga som besvaras i samma mening: vad hände med min rock'n'roll? Jo, ni satt inne med den. Sedan gjorde ni något åt saken.

Kalla fakta om B.R.M.C.:

- 57:07 lång.

- Singeln Spread Your Love var med i Vin Diesel-filmen A Man Apart.

- Släpptes 3 april, 2001 men gavs ut på nytt förra året via Music On Vinyl.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA