"Förstenad av skräckblandad förtjusning"

"Förstenad av skräckblandad förtjusning"

Det är sista dagen på Where's The Music?, Sveriges nya festival och mötesplats för musikbransch och publik, men känslan som bosatt sig i mig kan inte beskrivas som avslut. Snarare som en soluppgång. Kanske är det för att lördagskvällen bjuder på mycket folk i rörelse kring festivalområdet, som att Norrköping nu verkligen har vaknat. Kanske är det för att konferensdagarna haft ett tydligt framåtblickande perspektiv. Vad kan vi göra imorgon? Lösningarna är inte självklara och många av problemen kan vi inte reda ut här och nu, men vi måste bädda för och välkomna ny talang, både på scen och bakom artister. Vi kan inte, som en av talarna på konferensen sa, fortsätta att belöna de som kommer med "rätt svar", vi bör istället belöna de som vågar göra det ingen annan har gjort. Där ligger kreativiteten. En deltagare från ett av seminarierna fick frågan om festivalernas framtid, svaret hade välbehövligt mjuka kanter. Festivaler menade hen, de kommer aldrig att dö ut. Vi behöver den sortens upplevelse. Ju mer digitala vi blir desto mer längtar vi efter mänsklig och fysisk gemenskap. Festivaler är ett sådant forum; ett tillfälle att umgås och uppleva saker tillsammans med andra man tycker om, en chans att ta del av något utanför det vardagsgrå. Festivalarrangörernas fokus framöver bör snarare ligga i att leverera kvalitet än kvantitet, att ge besökarna en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Först ut i Dynamohallen på lördagskvällen välkomnas så också en av dessa nya talanger, Eternal Death tar plats på scen. En duo bestående av Elin Berlin och Johan Angergård, fast ikväll ser vi bara Elin och en dator på scen. Det är bombastiskt, lite skramligt men väldigt medryckande. Sångmässigt ligger Elins röst lite för högt för att det ska kännas helt bekvämt men kompositionen och den ambitiösa ansatsen i ljudbild går jag igång på. Debutalbumet släpps i slutet på februari på Labrador Records.

Nästa akt att inta scenen i samma hall är indiepopparna i femmannabandet Last Lynx. Redan efter första låten hörs en spontan kommentar från scen om att oj, vad det är mycket folk. Trots den tidiga timmen har det fyllts på rejält. Jätteroligt, för vi bjuds på riktigt härlig måbrapop, fyllig på många sätt. Små jubel av glädje hörs när hitten Killing Switch rullar igång. Last Lynx är en perfekt start på kvällen.

Jag beger mig vidare för att se herrarna i Göteborgsbandet DNKL och ångrar det inte för en sekund. Elektroniskt vemod hälls ner i min tekopp. Det är den typen av pop som tar höjd, flyger högt där uppe likt en albatross och inväntar världens undergång. Jag kommer på mig själv att bara stå och njuta, inte tänka på någonting. Ljusspelet är återigen snyggt ordnat på Laxholmskällarens scen och det visslas högt när DNKL tackar för sig.

I glittrig guld-bh, tight kroppsstrumpa, halskedjor och prinsesskrona tar Joy makten över micken inför peppade åhörare. Rap på engelska till en början för att sen köra på svenska. Hon skålar med publiken, räds inte, skäms inte och avslöjar att trosorna, de lämnade hon hemma. Låten Kattliv funkar (såklart) bra live, gästar under showen gör även Alaska. Sist ut premiärspelas nya singeln, ett crazy rejvinslag i den känns originellt i jämförelse med annan svensk hiphop just nu. Joy tar plats och det med all rätt. När spelningen är slut känns det som hon tar med sig publiken och drar, för Far & Son spelar i Flygeln vilket gör att Dynamo lämnas öde, det blir en kämpig uppförsbacke för nästa hiphopakt på tur i samma lokal – OIAM. Adam Kanyama, Gedz och Samboii försöker med beundransvärd frenesi få igång den lilla publik som samlats. Framför mig gungar några äldre damer på knäna, basen är rejält uppskruvad. Vi bjuds låtar från Lyxproblem, en EP där bland annat sångerskan Beldina gästar. Norrköping är lyckligt lottade, för samma Beldina står på Laxholmskällarens scen när klockan slår nio denna kväll. En gemytlig spelning där folk står nära som för att omfamna Beldina i en varm kram denna alla hjärtans dag. Hennes sound låter skarpare och mer minimalistiskt live tack vare bandet, men rösten hon besitter är av sådan kvalitet att den broderar över, under, igenom på ett fantastiskt mjukt sätt. En R&B-röst som ger lika mycket fröjd för örat som tröst i hjärtat.

Mäktigaste spelningen denna kväll står Silvana Imam (bilden) för. Stämningen innan hon kliver upp på scen i den magnifika Värmekyrkan är som innan ett oväder ska till att bryta ut. Elektrisk. När sen mullret kommer är hela hon som ett dån. Har man inte bevittnat Imam live innan, står man nog som jag, förstenad av skräckblandad förtjusning. Jag är ett statement rappar hon. Det känns mer sant än någonsin. Jag svär på min mamma rappar hon. Det genererar högt jubel, likaså gästinhoppet från flickvännen Beatrice Eli. När jag sen smiter iväg, vänder mig om och ser åt Värmekyrkans höga fönster utifrån blinkar ett starkt vitt sken. Stjärnan Silvana Imam.

Jag avslutar där jag började, i Dynamohallen. Som sista akt ut denna kväll gör hajpade och hyllade bandet Amason en exklusiv spelning. Bandet vars debutalbum fick fint betyg av GAFFAs recensent Fanny Wijk här i januari. Gruppen består av Amanda Bergman (Idiot Wind), Gustaf Ejstes (Dungen), Nils Törnqvist och Petter Winnberg (Little Majorette) samt Pontus Winnberg (Miike Snow) och tillsammans gör de tidlös bluespop på både svenska och engelska. På scen ikväll skymtas både en björn och en uppstoppad örn. Amason omfamnar det bästa ur musikhistorien och den svenska folksjälen på ett internationellt sätt, covern på I Want To Know What Love Is är i Amasons version bättre än originalet. Det är en spelning utöver det vanliga. Jag tackar Where's The Music? för att jag fick uppleva det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA