x

’’Gör det för pengarna, men sälj inte din själ’’

’’Gör det för pengarna, men sälj inte din själ’’

Stockholmssonen Love Antell har samarbetat med en legendar inom svensk pop på det senaste albumet Barn Av Amerika. Dessutom verkar han ha blivit folkkär. Under intervjun blir han bjuden på kokostoppar av en kvinna som kommer fram och berömmer honom för hans medverkan i Så Mycket Bättre.

Berätta om 2014, utifrån verkar det ha varit ett händelserikt år?

– Det var lite kaosartat. Vi höll på med en skiva, jag och Pär Wiksten från The Wannadies. Sedan kom Så Mycket Bättre emellan, vi fick pausa skivinspelningen mitt i. Men så farligt har det inte varit, jag har ju inte spelat så mycket. Jag brukar harva runt, men de senaste två åren har jag spelat väldigt lite.

Jag hade inte sett Så Mycket Bättre innan, men kollade nu när du var med. Det är ett bra program.

– Det var ju värsta resan. Jättekul. Det är ett seriöst program. Sedan är det ju också på tv-villkor, det är en bred målgrupp som ska tilltalas. Det blir nedkortat och snuttifierat, lite trevlighets-tv.

Upplevde du att det var saker som klipptes bort?

– Allt går ju inte att få med, men jag tyckte snarare tvärtom. Mycket av vad jag sa, som jag trodde skulle klippas bort, kom med.

Du ställde rätt kniviga frågor till de andra deltagarna, typ "journalistfrågor".

– Tack. Jag är intresserad av andra, men än mig själv. Jag hoppas att det är ett bra drag i ett sådant här narcissistiskt artistyrke, att vara intresserad av omvärlden.

Hur har reaktionerna varit efter programmet?

– Schysst, jättebra respons. Det är inte så att jag förväntar mig radiohits, för det har jag inte fått. Men jag kan inte åka tunnelbanan utan att folk känner igen mig. Det är kul, men det är ju bara nu, imorgon kommer alla ha glömt det här.

Jag läste i en intervju att du hade bråkat med Pär Wiksten i arbetet med Barn Av Amerika, gjorde ni det mycket?

– Nej, det var bara några få undantag. Alla konstnärliga samarbeten behöver friktion, annars tänder det inte till. Han slängde ut mig för att jag ville ändra i en låt. Både han och jag släpper och går vidare, men jag var jävligt förbannad när han slängde ut mig. Jag gjorde slut med honom i två dagar.

Hur blev det med låten sedan?

– Det var ett sådant där fall där vi inte visste hur vi skulle gå vidare, så den lämnade vi till sist. Det var Du Är Fri. Jag ville att den skulle gå snabbare och hetsade på. Pärs polare Fredrik Myhr kom sedan in och spelade trummor på den. Det löste ganska mycket. Jag hade i början förklarat för Pär att jag skulle lira trummor på alla låtar. Det tog några månader innan han insåg att jag inte alls kan spela trummor.

Barn Av Amerika behandlar migration som ett generellt tema, vad är grejen med det?

– Allt började nog med låten Europa, som är skriven av Joe Glazer, en amerikansk trubadur som gjorde många tolkningar av Joe Hill. Joe Hill var en svensk emigrant som flydde fattigdom och sökte lyckan i Amerika. Hans historia skulle lika gärna gälla för en immigrant från Nordafrika i dag. Låten Europa heter Amerika, Amerika i original och handlar om människorna som kom till Ellis Island. Jag är fascinerad av Joe Hill. Och Chicago på 1910-talet, som var en sådan smältdegel av kulturer, det fanns också rasism på samma sätt som i Europa nu.

Du har också pratat om "kreolisering" i anslutning till skivan. (Kreolisering är förenklat en process där kulturer blandas).

– Det ser jag som den positiva grejen. Den typen av överlevnadsstrategier som uppstår när språk och etniciteter blandas. Det tycker jag är något häftigt. När jag sjunger "Vi är alla barn av Amerika", så är det just den tanken. Drömmen om att skapa ett nytt liv i ett annat land är en del av den här myten om den amerikanska drömmen. Den finns i alla typer av migrationshistorier. Och jag tror att den finns i oss alla. Vi är alla en blandning av grejer.

Det är mycket ljud som har skjutits in i produktionen på skivan. Jag tänker på M.I.A. eller The Clashs senare alster, de där sounden.

– För Pär var den stora brottningsmatchen att göra en skiva på svenska. Men vi ville också ha med olika typer av instrument som vi aldrig prövat förut. Vi var lite vilse. Vi provade instrument från Mellanöstern, utan att ha körkort i de grejerna. Bland annat lånade vi ett kurdiskt instrument som heter cümbüs. Jag spelade väldigt mycket med den, men mycket ströks i editeringen. Jag gillar också hiphop-produktioner, som blandar ljud och påläggseffekter och sådant där.

Och ni har böneutrop i låten Den Bästa.

– Vi, jag och mitt gamla band Florence Vallentin, gjorde sådana grejer på Jag Är Hellre Blind Än Ser Mitt Liv Utan Dig också. Då skulle det vara bilden av religiös fanatism, både kristen och islamsk, så hade vi böneutrop och massa bomber.

Har du känt dig begränsad av "rock" och "pop"?

– Jo, lite, popestetik kan fastna i former, som jag försöker bryta mig ur. Damon Albarn åkte väl till Mali och spelade in. Man måste kanske göra en sådan grej för att bryta med det gamla, testa nya grejer. Vårt sätt blev att strippa ner. Det blev mer fokus på piano, trummor och bas. För mig handlade det om att sjunga i lägre tonarter och lägre tempo. Tro på att det funkar.

Soundet på skivan är "moget" och "vuxet", på ett bra sätt.

– Ja, tack. Jag blir väldigt glad för det. Det är exakt vad jag vi ville. Just "mogen musik" kan ju förstås riskera att bli tråkig, det finns många fallgropar där. Vi vill inte hamna i dem.

Det är en extremt dålig genrebeteckning, men jag tänkte också "world music".

– Ja, det blir jag också väldigt glad för. Jag har gett mig in på något där jag tror att jag kan utvecklas. Jag gillar crossover, det är inte bara etnicitet jag vill ska blandas. Även musikgenrer och språk. Björn Afzelius… återkommer jag alltid till. Inte för att jag gillar allt med honom, men kombinationen att göra politiska låtar till dansbandsversioner är klart unikt. Hans utåtriktade perspektiv, att sjunga om revolutionära rörelser i Nicaragua. Det är liksom ändå ett udda perspektiv, det gillar jag.

Och han sålde en jäkla massa skivor och var hatad av kritikerna.

– Ja, och det kan väl jag känna igen mig i, att jag inte har varit den där självklara artisten som alla kritiker gillar.

Jag läste den där beryktade Dagens Nyheter-intervjun med dig från 2002.

– Det är en ung människa som bara vill ställa sig på tårna.

Om jag jämför den personen med den personen som tar en fika med Carola, det är ju helt olika personer.

– Det är nog bra att någon gång i livet göra tydliga statements. Många av grejerna jag sa i den där artikeln är saker som jag fortfarande tror på. Men jag skulle absolut inte uttrycka mig så nu. Framför allt har jag mycket större respekt för andra människor, hur de känner.

Det känns som att du har bättre koll på hur du porträtterar dig själv än vad du erkänner, i Så Mycket Bättre så du också att du ägnat dig åt att "odla en excentrisk personlighet".

– Ja, vem gör inte det… Man jobbar ju ihjäl sig för att det ska se lite slarvigt ut.

Och vad skulle den yngre Love säga till den äldre?

– Gör det för pengarna, men sälj inte din själ.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA