x

’’Om en lögnare som bygger upp en skenvärld’’

’’Om en lögnare som bygger upp en skenvärld’’

Johannes Mayer är The Late Call. Han startade det här soloprojektet 2009 och släppte för bara några dagar sedan skivan Golden som är hans fjärde album. Han bor i Stockholm, sjunger på engelska och kommer från Tyskland.

2010 gav han ut plattan You Already Have A Home som GAFFAs recensent Emma Rastbäck gav fyra stjärnor. Skivbolaget Tapete Records beskriver Johannes Mayer som en blandning av Kings Of Convenience och Bon Iver, något som Emma Rastbäck helt håller med om.

På lördag spelar The Late Call på Bengans i Stockholm för att fira årets Record Store Day.

Lyssna på skivan Golden med The Late Call och läs samtidigt Johannes Mayers egna tankar kring låtarna.

1. Carry
– En hoppfull låt om att inte ge upp och om att fortsätta kämpa för det man tror på. Det hörs väl också i melodin. Tänkte inte mycket alls när jag skrev den, jag tänkte bara pop och hade en stark känsla av att vilja bryta mot det jag tidigare tillät mig göra när jag skrivit låtar till The Late Call. Vilket till stora delar gäller för hela Golden-skivan. När jag kom på tvärflöjtsmelodin, promenerandes på gatan, märkte jag direkt att det här skulle bli något speciellt.

2. Ghost World
– Den äldsta låten på Golden, som jag spelade live redan 2013, fast i en mycket mer folkig version. Tänkte på The Las och även om jag trodde att den här låten skulle bli enklast att spela in så var det nog den vi i bandet testade flest gånger tills vi fick rätt känsla för den. Nu flyter den bara. Låten handlar om två människor som inte kan identifiera sig med världen omkring dem. De har en hemlig plan att utmana den här konstruerade världen. Referensen till Daniel Clowes klassiska tecknade serie med samma namn är alltså ingen slump.

3. Come Alive
– Vet inte riktigt, men jag gillade textraden "there's a whole world outside you've never seen". Den kan tilltala alla som befinner sig vid en punkt i livet där de vet eller anar att mycket snart kommer att förändras, på ett nyfiket och positivt sätt. Det är den första av tre enkla råa låtar med bara akustisk gitarr och här lite piano. De är starka nog att klara sig utan ackompanjemang, tycker jag. 

4. The Pact
– Jag drömde bort mig lite till Quadrophenia-eran och tänkte på ett ungt par från den tiden, men det skulle lika gärna kunna handla om några som lever nu. De ville aldrig bli som de vuxna, men var är de nu, när de själva är vuxna och kanske till och med gamla? Vågar de vara ärliga mot sig själva? Det är en lika nostalgisk som sorglig låt för det är på något sätt underförstått att de inte har lyckats. Låten är en duett, det kändes rätt att låta två röster sjunga texten hela låten ut.

5. Pickpocket
– I början tyckte jag inte alls att den här var tillräckligt bra för albumet. Jag skrev bara så mycket jag kunde utan några som helst begränsningar i genre eller ljudbild och tänkte att det här skulle vara en b-sida. Men efter att jag ändrade melodi och text i bridgen blev låten en av mina favoriter på albumet. Gillar basgången mycket.

6. Golden
– En låt om en lögnare som bygger upp en skenvärld. Och alla tror honom men egentligen har han ingenting. En väldigt soulig låt, älskar ackordbytena, det enkla raka pianot och Rolling Stones-referensen i slutet av låten.

7. Change Of Scenery
– En lillebror till The Pact. Jag skrev den på en ledig dag när vi spelade in, på en fin jazzgitarr som fanns i studion. Satt ute i höstsolen och den bara kom till mig på tio minuter. Det händer sällan för mig, men lyssnar du på låten kommer du märka hur lätt allt hänger ihop. Budskapet: Om du inte mår bra och inser att inget funkar så gör en förändring istället för att dunka huvudet i väggen.

8. White Moon
– Jag minns att jag kände ett starkt lyckorus när jag skrev och spelade in demon till den. Och det skulle höras. Hade i början med en fuzzgitarrsolo, men i studioversionen bestämde vi oss för att låta bli. Ibland kan eufori bli för mycket, men det här är ett upprop för att leva i nuet. Vardagstristessen väntar ändå runt hörnet.

9. The Inner
– Jag ville beskriva känslan av att vara kär innan man blir ihop – när det blivit uppenbart att båda känner likadant. En underbart vacker låt och vi lirar väldigt bra ihop på den som band.

10. Opposite
– Den tredje "enkla" akustiska låten på skivan efter Come Alive och Change Of Scenery och en av mina bästa låtar, tycker jag. För att den är avancerad i gitarrpickning och ackordval, med en lekfull sångmelodi. Kanske den enda riktigt kärlekslåten på albumet och en liten hommage till min flickvän och de många gånger då vi inte är tillsammans eftersom jag eller hon är borta. Den platsen hon lämnar bakom sig försöker jag ta och fylla.

11. Leave No Trace
– En liten kusin till Carry, fast lågmäld och provocerande långsam, en idé som min basist Patric Thorman hade. Vi snackade om Mother av Lennon.

12. Telling Stories
– Jag inspireras ofta av att se filmer som får mig att tänka. I det här fallet var det Sarah Polleys Stories We Tell, därav titeln. Dokumentären handlar om Sarahs familj och det skakiga begreppet verklighet. Filmen och låten ställer både frågor om verkligheter och perspektiv, att det inte alltid går ihop när flera ska berätta om samma upplevelse. Det fem minuter långa instrumentala outrot är mitt favoritställe på albumet. Det är mycket tape delay som hörs och över de repetitiva två ackorden lyfts man iväg på en lång resa till outer space – så lät det när jag hörde det för första gången och så låter det fortfarande för mig. Och det passar så bra ihop med det låten handlar om: bredden och känslan av ändlöshet i ljudet är lika ogripbart som verklighetsbegreppet. Det är lika bra att låta bli att försöka förklara allt.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA