Årets bästa svenska album

Årets bästa svenska album

Det finns alltid behov av att stanna upp och sammanfatta läget. Därför väljer vi, på Sveriges nationaldag och allt, att kolla igenom vad den svenska scenen har gett oss för guld under årets första fem månader. Vi har tittat på våra skribenters betyg men också på vilka album som har gått varmast på redaktionen. Svart på vitt ser vi att det är olyckligt lite hiphop på den här listan, men var och varannan skiva är kvalitetsstämplad med en fet GAFFA-tagg och lär väcka dina sinnen på ett eller annat sätt. Så hugg in.

16. Midaircondo - IV

På den inför publik inspelade IV väntar hotfullt mörker och blixtrande klara klanger, ofta inom en och samma låts gränser. Samtidigt är det midaircondoska musikspråket omisskännligt, användandet av rösten som ett instrument bland andra, saxofonen och flöjten som blåser in över ljudbilden, de mantralika texterna. (Björn Schagerström)

15. Atlas Losing Grip - Currents

Vad som gör gruppens tredje giv särskilt intressant är dess goda balans mellan sluggande Bay Area-riff, NWOBHM-doftande gitarrstämmor och suggestiva verk på halvfart. Allt inlindat med Alfaros sedvanligt känslosvallande och träffsäkra textförfattande, som tar störst plats i två akustiska, hjärtskärande ballader. (Patrik Svensson)

14. Anna Järvinen - Buren

Anna Järvinen väjer inte med blicken när vemodet tar över, världen omkring en känns papperstunn och hjärtat hamnar i diket men utelämnar inte heller blänkande ögonblick av lycka. Hon är en svårslagen livsskildrare och melodiskapare. (Björn Schagerström)

13. Say Lou Lou - Lucid Dreaming

Albumet bjuder på en samling elektroniska poplåtar i ren perfektion. Samtliga spår lämnar ett fysiskt avtryck. Rysningarna följer samma böljande formationer som skivans alla spår. Ljudmattan är luftigt virkad med flertalet instrumentala element, med allt från den distinkta elgitarren under sticket på Julian till viskningarna på Peppermint. (Tina Berglund)

12. Bäddat För Trubbel - Två Sjundedelar Av Ett Liv

Malmökvartetten Bäddat För Trubbel kör med raka puckar. De ser ett samhälle som krackelerar, de känner sig inte hemma och omvärlden beskrivs som ett luftslott utan mål och mening. Det finns ingen plats för omskrivningar eller försköningar. (Daniel Andersson)

11. Siri Karlsson - The Lost Colony

Här gifter sig Saharas ökenblues med östeuropeisk klezmer. Samtidigt minner vissa passager om Jan Johanssons Jazz På Svenska och så omfamnas nyckelharpan flera gånger om. Addera mässande körer till det. Alla dessa delar byggs ihop och skickas ut som om det vore det mest självklara tillvägagångssättet någonsin. (Daniel Horn)

10. Tove Styrke - Kiddo

Tove Styrke sjunger som Rihanna, Madonna, Lily Allen och allt däremellan. Musiken fullkomligt dryper av igenkännbara, lättfastställda referenser och bekanta ljud där proveniensen är svårare att fastslå – som det ska vara med en popskiva som tar ett förhållandevis brett och lätt grepp på musikhistorien. (Emil Viksell)

9. Daniel Norgren - Alabursy

Det har funnits en gedigen koppling till amerikansk rootsmusik på Daniel Norgrens tidigare skivor. Oavsett om den tagit vägen över blues, country, folk, Dylan eller Waits, så har den varit omisskännlig, om än många flörtar med referenser varit lite tydliga. Och så släpper han här sin femte fullängdare, Alabursy; och alla trådar knyts ihop till en ljuv, avskalat bitterljuv samling melodier. (Magnus Sjöberg)

8. Hey Elbow - Every Other

Malmö-gruppens medlemmar är skolade musiker, men delar en kärlek för såväl brus som improvisation. Det märks. Allting är mjukt när omhändertagande händer krävs, och river skönt när tillfälle ges. (Jonathan Eklund)

7. Enforcer - From Beyond

På ytan är From Beyond, Enforcers fjärde skiva sen 2008, en naturlig uppföljare till Death By Fire. Men där föregångaren mattades av och tappade glansen så är nya skivan fylligare och betydligt mer varierad. Bandet tillåter sig att gå en bit utanför mallen, och dessutom med en pondus som riskerar att spräcka de tajta jeansen. När tempot sänks så blir Enforcer närmast episkt storslagna. (Anders Fridh)

6. Slowgold - Stjärnfall

Det är med fingertoppskänsla som Laurel Canyon och svensk progg formas till ett. Ljudbilden blir dock aldrig mossig, tradig eller bakåtsträvande, utan de snygga arrangemangen och Amanda Wernes röst får skivan att matcha influenserna. Werne tillåter sig att vara återhållsam och detta speglar musiken som andas lugn och harmoni. Underbara Drömlösa Nätter har ett långt psykedeliskt parti, men undviker att bli ett olyssningsbart rundgångshaveri. Werne förmår att hålla intresset uppe med små medel. (Daniel Andersson)

5. Matriarkatet - Antiklimax

2014 kallades av somliga för kvinnornas år, men punkscenen förblev mansdominerad. Matriarkatet är precis vad punken behöver – en välriktad pungspark i skrevet på allt vad etablissemang och mansvälde heter. Den tolv låtar långa debuten är ett radikalt, feministiskt manifest i punkförpackning. Det är både rått, skickligt och melodiöst, men i sedvanlig punktradition är det texternas budskap som står i fokus snarare än musikaliska teknikaliteter. (Hanna Uhlin)

4. Westkust - Last Forever

De tar allt det bästa från de bästa. Du hör Disintegration-gitarrerna, men i fallet Westkust är det dubbla BPM som gäller. Du ramlar och faller mellan Gustav Anderssons och Julia Bjernelinds call and response. Visst är det shoegaze (låttitlarna!), men lika mycket punk. Kort och gott: det här är indie när det är som mest indie. (Daniel Horn)

3. Tribulation - The Children Of The Night

Vad som började som försiktigt experimenterande med progressiva tongångar påThe Formulas Of Death har idag utvecklats till något eget. Med tredje albumet lämnar Tribulation Stockholmsdödsen bakom sig och tar klivet in i en helt annan musikalisk arena. Utvecklingen är inte helt ojämförbar med den som Death gjorde från Scream Bloody Gore till Human. Den stora skillnaden är att Arvikasönerna vågar klä sin musik i en betydligt känslosammare kostym. (Tomasz Swiesciak)

2. Joel Alme - Flyktligan

Kanske trodde vi att vi hört tillräckligt om hur missmodet och rastlösheten trängs på en pissig bänk utanför Systembolaget, kanske trodde vi att berättelserna om att köra iväg och aldrig komma bort var skrivna för längesedan. Men Joel Alme står obrydd. Han dyker så försvarslöst ned i klichéerna att han i landningsögonblicket tillintetgör dem. Som en föredetting med byxorna backochfram längs med Stigbergsliden slirar vi, in och ur det extatiska. Sällan har rostspräcklig skärgårdssoul låtit såhär bitterljuvt. Visst är herr Hellström spasmiskt närvarande, visst skaver en handfull texter mot varandra skamlöst. (Jonathan Bengtsson)

1. Amason - Sky City

Amanda Bergman har Sveriges kanske allra bästa sångröst. Hon hördes först i soloprojektet Hajen som senare bytte namn till Jaw Lesson och till sist blev Idiot Wind. Nu står hon bakom mikrofonen i "supergruppen" Amason, som består av medlemmar från Dungen, Little Majorette och Miike Snow. Tillsammans säger sig medlemmarna vilja skapa musik så förutsättningslöst som möjligt och det hörs. På det efterlängtade debutalbumet Sky City blandas låtar på svenska och engelska med ett instrumentalt spår och låtar med Gustav Ejstes (Dungen) på sång.

En skulle kunna tro att musik utan regler skulle kunna leda till ett spretigt resultat, men Sky City känns snarare extremt väl sammansatt. Det är välgjorda popmelodier och genomarbetade atmosfäriska produktioner som andas både progg och Fleetwood Mac. Ibland blir det på gränsen till för proffsigt och kan kännas lite distanserat. Med det sagt är skivan som helhet, med låtar som Velodrom och The Moon As A Kite, så nära perfektion en kommer. (Fanny Wijk)

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA