x

Så bra är Mattias Alkbergs nya singel

Så bra är Mattias Alkbergs nya singel

Det är svårt att tala om, men jag var nästan obehagligt likgiltig inför Whitney Houstons hastiga bortgång. Som att fastna i en dörr med skjortärmen. Kort avbrott, sedan vidare. Att begripa går ju inte.  

Vissa av de verkligt uppburna kan omöjligen dö, har laddat vårt gemensamma minne med så mycket elektricitet att deras hologram för alltid kommer väsa runt i evighetens korridorer.  

I en aktuell intervju med en av de stora dagstidningarna beskriver Mattias Alkberg hur han sitter i en bil med producenten Petter Granberg, lyssnar på Whitney och plötsligt utbrister – det här vill jag göra. 

Han kände någonting där, och med risk för att lekemanspsykologisera alltihop vill jag hävda att de två artisterna delar något fundamentalt: Självtvivlet. Att oavbrutet slåss mot vinden.  

Resultatet av Mattis bilfärd ser vi i singeln Tjugonde, från kommande albumet Personer. Och det är som att vända duon Suicide ut och in och pensla hela arrangemanget i någonting som håller på att förfalla – den kollektiva omsorgen. 

Människan av idag har tryckts igenom årtionden av "positivt tänkande", driv, "entreprenörskap" och annan förfärlig new management-skit som i förlängningen fått oss att tro att vi klarar oss bäst själva. Och ut kommer vi som förhatande öar.

Tjugonde tar avstamp i en klassisk svensk sinnebild – glada barn som badar en sommardag – bara för att i ögonblicket efteråt låta samma bild förvridas. Bara för att trycka in krokodiler i sjöarna och gamar i träden, omvira scenen i känslan av att allting – när som helst nu – kan gå åt helvete. Bergmanskt så det förslår. 

Över elektrisk minimalism flyter Mattias Alkbergs stämma, och det är intressant hur hans röst kan rymma båda pondus och låta som om den har fått ryggraden knäckt i ett enda ryck. Matti har alltid varit sargad, men det är första gången på länge som han låter ledsen.  

Han sjunger som drivandes ovan Jämtländska kalhyggen, dit maskinerna kommer och maskinerna drar och pengarna hamnar någon annanstans.  

Den ensliga musikaliska kontaktytan – mjuk synthezier, blyg körsång, instrumental refräng – klär honom alldeles utmärkt. Mattias Alkberg hörs igen. 

Ni märker kanske nu att den forne Bear Quartet-frontaren återigen har gjort sig alldeles omöjlig att inte politisera. 

Men Tjugonde är ändå mindre av en Carl John De Geer-plansch och mer av en renodlat vacker och förvånansvärt poppig liten finstämdhet. Så tydligt blir det att fembarnspappan var tvungen att luta sig mot något annat än punkig ilska, tvungen att hitta ett annat sätt att anfäkta de helvetestromber som yr och far i huvudet. Samtidigt lyckades Matti ännu en gång återuppfinna sig själv.

I samma intervju där bilscenen äger rum, snäser han ut; "Jag vill inte vara en kropp, jag hatar att se ut".

De där orden vänder tvärt, gräver sig ur samtidens maskhål och flyr bakåt i tiden mot en sångerska som var så mycket större än hon trodde.

Betyg: ★★★★★☆

Hör Tjugonde här:

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA