x

Seinabo Sey tror på mänskligheten

Seinabo Sey tror på mänskligheten

Med en röst som inte är av denna värld och basgånger som spräcker 1800-talsglas på Dramaten lever hon sin dröm. Bakom framgången finns relationen till familjen och en önskan om ökad förståelse för möjligheterna i livet.

– Alltså, nu ska jag berätta den oglamorösa sanningen. Jag tycker det är svårt att sätta titlar på saker för att jag hatar att vara övertydlig, och just eftersom jag inte hade en intention att släppa EP-skivor så hade jag inte tänkt på det så värst mycket när det blev av. Mamma fyllde 50 och jag kom inte alls på vad jag skulle ge henne. Sen så sa Jonas Wikström, som jobbar på Universal: "du kanske borde ge din mamma din EP". Det var det naturligaste jag hört, för att ingen person direkt eller indirekt hjälpt mig med karriären som hon. Hon har betalat min hyra, hon har offrat sönder sig, inser jag nu, för att jag ska få göra det här. Eller, inte ens det här, utan göra vad fan jag vill. Hon har haft extremt mycket tålamod med mig, så det kändes verkligen jättenaturligt.

Hon heter Seinabo Sey. Hon lägger till "Sundqvist" en sekund efter att hon presenterat sig själv, och funderar högt på om hon ska lägga till det efternamnet eftersom hon gjorde det i taxin på vägen till intervjun. För att det kändes konstigt att inte ha med det. Sundqvist och Sey är efternamnen på de föräldrar som tillsammans förde henne in i världen för snart 25 år sedan, och när hon själv ska sätta egna ord på vad hon gör till vardags säger hon "jag sjunger", och förklarar:
– Det känns mer som att jag försöker leva mitt liv, haha, att jag försöker existera på jorden. Men det jag skulle vilja om jag hade ett yrke, liksom ett skrå, så skulle jag vilja vara sångerska. Mer än någonting. För jag har övat på det sedan jag var liten, det är det jag vill vara bra på. Det är också det jag tycker är roligast att göra. Det kommer lättast, faktiskt. Jag sjunger för att göra någonting, jag sjunger för att jag är bra på det, jag sjunger för att jag tycker att det är kul. När jag skriver, eftersom jag tycker att det är lite platoniskt att bara skriva utifrån sig själv, försöker jag hitta någon som jag tycker att det kan vara viktigt att lyssna på. Då tänker jag på min lillasyster eller på mig och mina kompisar, någon ung person som inte är helt ifrån Sverige som är tjej och behöver höra att de är bra på någonting.

Familjens betydelse

For Madeleine är till mamma, For Maudo är till pappa. Med hjälp av två EP-skivor har Seinabo Sey fått en dröm att fyllas med liv och en början till en karriär att bygga vidare på. I och med sina verks titlar behöver hon inte säga särskilt mycket för att det ska gå att ana att familjen betyder en hel del för henne. Och familjens betydelse märks i hur hon funderar lite längre och väljer orden mer omsorgsfullt när hon ska förklara något om den. Det märks i hur hon pratar om dem som utgör hennes familj idag, hennes storasystrar Amie och Fatima, och hur hon ser på dem.
– Det är jävligt nytt för mig. Vår familjekonstellation, vår syskonskara, vi känner varandra på så himla olika sätt. Innan kunde jag känna mig lite bitter och undrade varför ingen förstod vad jag tänkte om våra syskon, när jag var 13, typ "kan vi inte bara försöka känna varandra, jag tror att det kommer att bli mycket bättre så till slut?". Men sen förstår jag att allting händer när det ska hända. Att det här har limmats ihop, framför allt Fatima och Amies relation till mig det senaste året har varit så vital. Och jag och Amie, våran relation behövde växa när pappa dog. Det var exakt det jag behövde när pappa dog. Allting händer verkligen av en anledning.
– Samtidigt som jag kunde vara bitter så är jag så jävla stolt över dem, att vi ändå kan komma förbi allting vi har upplevt och hitta till varandra, prata med varandra, komma till insikter, är så jävla fett. Det får mig verkligen att tro på mänskligheten på ett sätt. Det är som att det lyfter stenar från mina axlar varenda gång jag ser att de interagerar med varandra. Vi har långt kvar att gå men vi är på så jävla god väg. Alla börjar förstå att det inte handlar om våra föräldrars historia, det kan det inte göra för om vi ska in där och rota ... vi har inte ens information nog att lösa det, vi vet ingenting, så vi kan lika gärna utgå från det vi vet istället. Vi är syskon, och det är kul att känna människor som verkar vara snälla liksom, haha. Lägg ner det på basic nivå. Kan vi umgås, liksom?

Spelningen på Dramaten

En tidig höjdpunkt i ett artisteri som växer för varje spelning som avverkas och för varje ny låt som släpps var hur Seinabo Sey kunde ställa sig på Dramatens scen i Stockholm under hösten 2014 och vara naturligt övertygande så omedelbart. Känslan av att se människor som var där för att se henne och höra henne, att miljön ändå kändes passande för det liv Seinabo såg framför sig, är något hon överväldigades av men samtidigt kunde hantera utan större bekymmer.
– Det var så fett att jag fick köra där alls när jag bara släppt en EP. Jag spelade ju massa demos som jag typ fick skriva klart provisoriskt för att ha klart något till spelningen, det var faktiskt traumatiskt. Jag undrade ett tag varför jag tyckte att det var så fett med Dramaten överhuvudtaget, och kom fram till att ett: jag gillar vackra miljöer, det är väldigt vackert där, och två: det är rätt fett att få låna LED-skärmar som kostar typ två mille och gör att allt blir typ 2 000 gånger snyggare.
– Det var askul och det var fantastiskt men jag bryr mig inte om vad det där är. Magnus Lidehäll är säkert stolt över är att basen i en av hans backtracks spräckte ett glas i Dramaten från 1800-talet, då har vi i alla fall lämnat ett avtryck i det där huset. Det var överväldigande på ett sätt, för att ... herregud, vad är det här? Hur är jag här? Men nu känner jag mycket för att fylla en stor park med vanliga människor, typ.

Debuten som gäckar

Med två väldigt omtyckta släpp bakom sig, en massa lika välbemötta spelningar avverkade på bägge sidor av Atlanten, jobbar Seinabo Sey nu vidare både på sig själv, sin relation till syskonen och sin mamma. Men även projektet som gäckat henne längst: debutalbumet. När turnerandet är över för i år är tanken att helt färdigställa det. Eller, kanske inte.
– Jag tror inte jag ska det. Jag tror att det är klart. Jag vet inte. Jag tror att Magnus vill att det ska vara klart, haha. Om det är något att ändra på kommer det att vara otippat. Det blir väl EP ett och EP två, lite utstick och sen typ fem låtar till, tror jag. Jag kanske döper den till mig själv nu, eller till någon annan. Typ For You eller For Me. Vi får se.
– Jag vill bara alltid uppmana folk till att försöka göra det man älskar, om man är en person som vet vad man tycker om. Och förstå vilken ynnest det är att ens komma på vad man vill, bara det är fint i livet, för det är det som alla söker efter, att känna sig närvarande i någonting. Att man som uppvuxen i västvärlden och Sverige förstå vilka möjligheter vi har här, att det nästan är ens ansvar att försöka leva fullt ut som människa. Det finns så jävla mycket folk som inte har den chansen. Det är fan viktigt, kan jag tycka, att vara öppen för möjligheter och olikheter och försöka se sig själv i allt. Det är typ det jag försöker. Det är ett projekt men det är det som är målet.



SIDESTORY: Salem och Oskar

När Seinabo Sey började föreställa sig att en artistkarriär faktiskt var möjlig, var det mycket tack vare artister som Salem Al Fakir och Oskar Linnros som hon började visualisera hur hon ville att det skulle låta. När hon nu arbetat med båda de två stora förebilderna är hon fortfarande smått chockad över att det faktiskt har hänt:
– Det slår mig ibland. Salem Al Fakir, redan från när jag var 13-14 lyssnade jag på honom. Han kändes som den första lite annorlunda personen i Sverige som blev stor. Jag kände att jag kunde relatera till honom och han var liksom mainstream, han fanns på min iPod i Halmstad. På ett sätt har han lärt mig musik. Det ger mig så mycket när jag sitter med honom.
– Oskar Linnros är en person som har funnits i periferin. Jag brukar lyssna på körer för att jag har ångest över att jag inte kan sjunga stämmor och hans körer är såna jag tänkt att jag så gärna skulle vilja sjunga. Sen när jag fick göra det några år senare tyckte jag att det var så jävla flummigt. Jag tänkte på det häromdagen, att ha fyra-fem genier på massa olika sätt fråga bara om jag vill, om vad jag tycker om saker, att komma med riktig input, det är helt galet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA