x

LISTA: Vad var bäst och sämst på Bråvalla 2015?

LISTA: Vad var bäst och sämst på Bråvalla 2015?

Några dagar har passerat och våra skribenter och fotografer har fått smälta alla intryck från årets Bråvalla. Festivalen som även i år kan kan slå sig för bröstet som Sveriges största festival med sina dryga 50 000 besökare. Vad var då årets stora plus och årets stora minus? Vi bad vårt GAFFA-crew sammanfatta det hela.

Mathias Skeppstedt (skribent)

+ Att se Johan T Karlsson i Familjen dansa är bland det bästa man kan göra en sommarkväll. Med underbar skånsk techno och en sällan skådad inlevelse lyfter han vilken fest som helst.

+ Att Dennis Lyxzén i Refused uppmärksammade avsaknaden av kvinnor på festivalen och ställde sig bakom Zara Larsson.

+ Jamaicanska wraps med mangosallad, jerkchicken och stekt halloumi. Jag säger det igen, jamaicanska wraps med mangosallad, jerkchicken och stekt halloumi. Mumma! 

Tre våldtäktsförsök första dagen är skandal. Oavsett hur mycket folk som samlas och hur mycket alkohol som förtärs så ska ett nej alltid respekteras. Alltid. 

Det saknades spänning i år bland de största namnen. Robbie Williams har inte släppt en platta på två år, Kent på över ett år och likaså Winnerbäck. Det måste till mer spännande huvudakter.
 
Var var alla gästerna? Bråvalla har skämt bort oss med stora överraskningar på sina konserter och i år hände ingenting. Hade gärna sett Carola med Familjen eller Henrik Berggren med Kent eller varför inte Dennis Lyxzén med Faith No More.
 
Rebecka Magnusson (fotograf)
 
+ Att det fanns någonting för alla, all sorts musik. Du kunde exempelvis gå på en hårdrocksspelning eller dansa till en DJ.
 
Går till besökarna, det känns inte som att de va så värst taggade. Tycker personligen att årets line-up inte höll. Det var väl ett fåtal akter jag ville se, men inte mer än så.
 
Tina Berglund (skribent)

Mitt stora plus är varken överraskande eller speciellt originellt men all denna fantastiska musik som har konsumerats de senaste dagarna i Bråvalla. Det har varit en ren och skär fröjd att få uppleva artister som Seinabo Sey, Major Lazer, Lars Winnerbäck med flera. Emeli Sandé sjöng rakt in i min pulserande aorta och är ett av mina finaste minnen från Bråvalla. 

Festivalens överlägset största minus är det faktum att flera våldtäkter har begåtts. Det finns inte ens ord för hur extremt upprörande och bedrövligt detta är. En blir ju ledsen bara av att tänka på det.

Jakob Ekvall (fotograf)

Till skillnad från en del andra festivaler så ger Bråvalla banden och artisterna tid att uppträda. Varje konsert varar minst i en timme. På andra festivaler har jag varit med om att band jag velat se jättemycket bara spelat i en halvtimme. Usch!

+ Betalningssystemet med chip i ens festivalarmband funkade jättebra. Smidigt och enkelt att ladda på och betala. 
+ Allt som allt så är Bråvalla en riktigt välarrangerad festival. Känns proffsigt och allt flyter på bra. 

 Jag tycker det är tråkigt att Bråvalla alltid väljer att avsluta sina festivaler med House/DJ-artister, då jag inte är så förtjust i den genren. Jag hade gärna sett att till exempel Muse avslutat festivalen i år istället för Calvin Harris. Dock förstår jag ju varför de sätter Calvin Harris sist då mest besökare är där för att kolla på honom. Men man får väl önska!
 
– Extreme Foods var inte på plats i år och serverade stark mat. 

Emil Viksell (skribent)

+ Att detta är en fet jäkla festival som serverar ett helt knippe jättestora akter, bara så där. Något förvånande hade jag för egen del roligast på Sabaton.  

En överhängande känsla av att det är rätt många stora och mätta akter som bara åker till festivalen för att casha in. Bråvalla är knappast platsen en åker till för att upptäcka nya band, och visst, sådana här populistiska tillställningar behövs ju också. Men det skulle inte krävas särskilt mycket av arrangören för att anordna någon typ av debutantscen eller dylikt. Detta är en festival som skördar frukterna mer än krattar manegen. Lite som Piratförlaget i bokbranschen. Men sådana här bolag måste ta ett större ansvar nu för tiden, och då menar jag inte att de måste ta ett kulturellt samhällsansvar – även om det vore fint. Utan att de för sin egen skull, för att säkra återväxten på den marknad de verkar, måste stiga in när staten checkar ut. Musikskolor och andra liknande sådana där offentliga satsningar verkar ju tillhöra en svunnen tid. Vill inte de här "distributionsföretagen" att producenter och därmed konsumenter försvinner så är det bara steppa upp. Annars är det bara byta bransch, eller dö konkursdöden (på lång sikt).

Kolla in massor av recensioner och bildgallerier från årets festival.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA