x

''Hatar den där entreprenörs-hipster-grejen''

''Hatar den där entreprenörs-hipster-grejen''

Hur du som tonåring föreställer dig att det är att spela i ett relativt lyckat band: Vi skriver låtar på en vecka. Mixa? Utsålda hus. Ligga! Repa en gång i månaden, fulla! Ligga. Bilar typ? Hur det är i verkligheten:

– Lite som att ha ett förhållande, ni jobbar på varandras svagheter, försöker förbättra varandra, står inte ut med varandra, lär er hantera varandra, som i alla intima relationer.

– Klart fan man tröttnar ibland, hade vi hängt hela tiden hade vi blivit sjuka i huvudet.

Som ur ett granitblock har Göteborgskvartetten Westkust över fyra år huggit, slipat, svetsat fram sin Pripps-marinerade twee-rock. Bandets två ledsångare och talespersoner, Julia Bjernelind och Gustav "Data" Andersson, är inga romantiker. Musikbranschen slaktar sådana. Men de är irriterade.

– Alla recensenter har skrivit att vi låter som typ My Bloody Valentine och Slowdive, vad är det där? Har de ens lyssnat? Det är så snark och slappt att påstå att vi är Loveless bara för att vi använder reverb, säger Julia och Gustav fortsätter:

– Ja, som om jag hade gått på konsert med valfri symfoniorkester och bara "Det här låter fan som Mozart".

Gustav imiterar sig själv, Julia försöker kväva ett skratt men snörvlar som en gräsklippare.

Det är i skrivande stund en dryg månad sedan debutalbumet Last Forever släpptes, och stämningen är god. Ändå cirkulerar i samtalets ytterkant en viss irritation.

– Texterna jag och Julia skriver handlar mycket om allmäntillstånd, lite olycklig kärlek förstås, men om hur det är att leva. Det är ju inte alltid så jävla gött liksom, trots att man försöker framstå som happy hela tiden, människor hade nog kommit varandra närmare om vi bara slutade ljuga, menar Gustav. Julia stämmer in:

– Mm, hatar den där entreprenörs-hipster-grejen, alla ska vara så fruktansvärt lyckliga, men om jag verkligen mår röv då?

Pajade öron och hallelujah

Till skillnad från många andra GBG-band har Westkusts musik aldrig riktigt fått plats mellan Jazzhusets fyra väggar, som att trycka in en mini-gris i en fågelholk. De är helt enkelt större än så. Redan EP:n Junk (2012) fick annat gitarr-jangel att blekna i jämförelse, och Last Forever ger förmodligen konkurrenterna mental syfilis.

– Vi har egentligen haft material till skivan ända sedan vi började spela, Easy har till exempel funnits hela tiden, säger Julia.

– Men allt tog väl kanske lite längre tid på sig än väntat, eftersom jag pajade mina öron, men sen blev jag frisk! flikar Gustav in, och utbrister därefter i ett "Hallelujah!".

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA