x

''Det är som när man drack hembränt som ung''

''Det är som när man drack hembränt som ung''

Två grammisvinster kan vara nog så glädjande men när GAFFA tar en pratstund med Göteborgs bluesigaste hårdrockare handlar samtalet istället om ilska som drivkraft, hårt arbete och att vardagsdemonerna aldrig kommer att lämna Graveyard.

Vi föds. Vi dör. Däremellan hinner de flesta av oss att leva. Vad meningen med tillvaron är under denna relativt korta period är upp till var och en att avgöra. En sak som är säkert är att du någonstans i denna bergochdalbana kommer att vara glad. Och arg. De flesta av oss hinner nog också uppleva kärleken i alla dess olika former och ansikten.

På sitt fjärde album målar Göteborgs rocksöner upp en kanvas över sakers tillstånd, oavsett om det handlar om samhällets skrämmande inriktning, allmän bitterhet eller att behöva kliva upp tidigt på morgonen. Men Graveyard pekar inte finger åt något håll utan beskriver själva skivan som "tusen lager av kärlek, ilska och att vara vid liv 2015".

– Att älska och vara förbannad och allt däremellan! Livet kan vara tillräckligt frustrerande trots att jag är en priviligerad vit svensk rocker, erkänner trummisen Axel Sjöberg.

Blues en del av livet

Samhället blir allt kallare och kanske skulle vi behöva leta lite mer efter de där varma ljuspunkterna som får oss att traggla igenom vardagen istället för att vända varandra ryggen.

– Kärleken är en stor del av livet samtidigt som det kan skapa frustration, förklarar musikern och menar på att människor ofta vill ha det de saknar och tvärtom. Det är som Yin & Yang och man behöver hitta en balansgång.

– Ingen vill höra om hur trevligt jag hade det i parken i söndags. Glad musik är sällan bra men ledsen musik kan däremot vara mycket vacker, förklarar musikern och ger Jan Johanssons Jazz På Svenska som ett exempel. Ilska och sorg är bra drivkrafter som kan skapa förändringar.

Det är inte så mycket som förändrats ljudmässigt på bandets fjärde platta. Det är fortfarande samma klassiska molokna rock fast med måhända andra nyanser. Den största skillnaden enligt Axel Sjöberg är att medlemmarna i Graveyard för första gången landat i vad de gör; att de faktiskt spelar musik som uppskattas av många, fått dem att resa över världen och gett dem priser. Framför allt är den största skillnaden den ynnesten bandet har av att kunna leva på sin passion.

Samtidigt är det även en mognadsfråga enligt trummisen. Under de snart tio åren Graveyard varit aktiva är de någonstans i mitten av karriären (och att vara så här långvariga är inget de förväntat sig) och de har samlat tillräckligt med insikter för att veta vad de vill göra nu.

Att unna sig tid

Tidigare har inte Graveyard unnat sig själva tiden berättar Axel Sjöberg. Under hösten 2014 stannade musikerna hemma och tog sig tid med att spela in demos. Nyfikenheten har även den varit en drivande kraft inför arbetet med Innocence & Decadence. Detta tillvägagångssätt har resulterat i en skiva som måhända inte känns lika spontan och direkt, i synnerhet inte om man jämför den med kritikerrosade Hisingen Blues.

– Många av mina favoritskivor är sådana som vuxit på mig och sammansättningen av låtarna på plattan gör kanske att den inte känns lika direkt. Det är som när man drack hembränt som ung. Man kunde dricka två deciliter och inte känna något alls. Sedan låg man där utslagen på trottoaren, skojar trummisen.

Just nyfikenheten som Alex Sjöberg berättat om har resulterat i att fjärde studiogiven blivit lite mer av en kollektiv insats, synnerhet när det kommer till sången. Återvändande basisten Truls Mörck (som spelade på Graveyards självbetitlade debut) ger låten From A Whole In The Wall en egen touch med sin karakteristiska sångröst. Även gitarristen Jonathan Ramm ställer sig bakom mikrofonen i Far Too Close. Trummisen själv får möjligheten att skrika lite men det som varit den största utmaningen för honom är att arbeta med tempot på skivan.

– Är musiken bra så skiter jag i hur det låter - om det är snabbt eller långsamt - men jag ville utforska lite mer och ville prova på att spela fort utan att det låter kängpunk eller black metal om allting.

Mognad på alla plan

Ett återkommande ämne under vårt samtal är mognad; både på det personliga som det yrkesmässiga planet. Med åldern kommer vissa insikter och en självsäkerhet. Framförallt blir man inte lika brydd om belackare som talar ner om din musik. Det finns en viss frihet i att bli äldre helt enkelt. Framgång är för Axel Sjöberg i första hand utvecklingen som musiker och den stolthet han känner idag i sin yrkesroll.

Trummisen hänvisar till Platons idélära när vi diskuterar arbetet med Innocence & Decadence. Idén om hur det skulle låta innan Graveyard började på arbetet med fjärde skivan kontra hur det faktiskt låter i efterhand är inte alls långt ifrån varandra.

– Vi gör det som vi tycker är bra, sedan kan vi bara hoppas att någon annan gillar det. Det vore poänglöst att göra en kopia, berättar trummisen och syftar på den kritikerrosade andra skivan som blev bandets genombrott. Till syvende och sist handlar det om lyxen att kunna gå till jobbet och göra musik.

I början av perioden för Hisingen Blues var det knapert för bandet; ett resultat av att sluta sina jobb och vilja hänge sig åt sin passion. Alex Sjöberg berättar att han skamset fick lyfta luren till sina föräldrar för att låna pengar.

– Vi var tvungna att göra det inför den skivan. Man har väl alltid hustlat till sig pengar och levt på billig ost men självbilden har förändrats de senaste två åren och jag har insett att det är det här vi gör och det som betalar hyran, säger han.

Det är däremot fortfarande en bit kvar till sötebrödsdagarna även om trummisen inte behöver suga på ramarna längre.

– Jag har mycket tid över och får resa runt. Många saker får man gratis men jag tjänar mindre än en snickare. Andra band kanske tackar nej till vissa grejer för att man vill åka på semester. Det kan man inte göra för då dör man som band. Man måste ge sig fan på det och då kommer man vinna.

Yngste medlemmen tillbaka

Under 2007 när Graveyard mixade sin debutskiva valde Truls Mörck att hoppa av bandet. Maskineriet Graveyard hade börjat ta fart och som den yngste medlemmen kände han att han inte ville göra det åtagandet som krävdes då. Studierna vid Valands konstskola lockade mer. Dessutom var han intresserad av skulpturkonst och film och ville hellre hänge sig åt ett enskilt projekt fullt ut.               

Under sin tid borta från bandet har Truls Mörck däremot fortfarande hållit sig sysselsatt på musikfronten. Förutom två album med folkproggiga Den Stora Vilan, släppte han sitt psykedeliska soloprojekt i våras.

Inte alla dörrar hålls låsta för evigt. När 2014 kom och Rikard Edlund och Graveyard gick skilda vägar, återvände den nygamle basisten till bandet han var med och startade.

– Det var aldrig några sura miner. Han är otroligt grym musikaliskt så vi visste att vi inte köper grisen i säcken, berättar Axel Sjöberg.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA