x

Crustpunkare, Beatles-klubbar och Mac DeMarco

Crustpunkare, Beatles-klubbar och Mac DeMarco

Fredagen präglas för egen del av några redan välkända akter – i alla fall i ett sådant här sammanhang. Festivalkvällen inleds trots det i nyupptäckaranda. Islänningen Júníus Meyvant låter mindre "isländsk" än många andra av landets artister. Den lilla ön producerar högkvalitativa musiker i rasande fart, och många av dem kommer med ett sensibelt och suggestivt uttryckssätt – som enligt modern myt, typ, har någonting med den fantastiska naturen att göra. Júníus Meyvant har förvisso en mjuk och känslosam singer-songwriter-sida, men utökar registret också med blue-eyed soul, som påminner om de stunder då Peter LeMarc fokuserar på tungt gung. På andra sätt är han en något mer storslagen Kristofer Åström. Mycket gratis får islänningen då han spelar i den vackra St. Pauli Kirche. Kyrkor har ju utöver bra akustik – för den här typen av musik – också en aura av andakt och stillhet. Meyvant sköter sig finfint, och det är överlag bättre när det är mindre avskalat snarare än mer.

Amerikanen Elliot Moss lirar på Moondoo. En gång i tiden hette stället Top Ten Club och Beatles lirade här 1961, 93 kvällar i rad (!). Som varje småkänslig kille som sysslar med elektronisk, soulinspirerad musik med en fot i klubbig dansmusik, ofta bara nedpitchad, så jämförs han med James Blake. Här är faktiskt den slentrianmässiga jämförelsen ganska giltig, bitvis. Han har dock inte samma renodlade särart som engelsmannen, givetvis. Och mer av en Radiohead-känsla över alltihopa. Jazziga techno/house-slingor blandas med smådissonanta syntackord, rockiga partier och drömsk atmosfär. Ganska bra låter det, någonstans där i kakafonin, för ljudet är fullkomligt bedrövligt och den tunga basen orsakar resonans i varje pinal på stället. Jag vet att jag upprepar gårdagens gnäll, och egentligen är jag inte nämnvärt intresserad av kvaliteten på ljudet – jag går på känsla – men på en del av festivalens ställen är det verkligen erbarmligt.

Mac DeMarco är en av festivalens större bokningar. Det är fortfarande inte Metallica, men ändå en välkänd artist bland alla showcases. Han lirar på Grosse Freihet 36, vägg i vägg med Kaiserkeller, ytterligare en "Beatles"-klubb. Gatan, det vill säga Grosse Friheit, påminner enligt den amerikanske vännen om New Orleans. Man kan väl anta att musiken är bättre i Louisiana-staden, här väller nämligen eurodance och trance med ett gäng år på nacken ut ur var och vartannat överfullt etablissemang. DeMarco i sin tur gör sig inte riktigt lika bra live som på skiva. Han och bandet tillfredsställer säkert redan vunna fans, men skaffar sig nog inte särskilt många nya – trots att de spottar på varandra och spelar en stökig cover på Enter Sandman… Det är grabbigt som sjutton, men DeMarco har en chosefrihet och inställning som gör att man mer eller mindre förlåter han och hans kollegor för vad som helst. Hans fjäderlätta, söderhavsinspirerade slackerpop får mer av tyngre gitarr live. Och det är inte lika fint utfört som på platta, även om det aldrig är dåligt.

Som grädde på moset avslutar jag med ytterligare en välkändis. Sydafrikanske Petite Noir, till vardags: Yannick Ilunga, lirar nere vid Hamburgs feta hamn. Också live framträder samma problematik som på hans debutalbum La Vie Est Belle / Life Is Beautiful (2015). Repetiviteten i de afrikanska rytmerna blir rätt tråkiga i längden. Men när han verkligen fullföljer sin mix, liksom låter varje del i mixen ta lika stor del, då uppstår det magi. "Noir-wave" kallar han den "orena" stilen som blandar postrock och postpunk med new wave och afrobeat. Det utgör en fin final på dagen.

Júníus Meyvant imponerade, men fortfarande är det ingen artist som blåst bort precis alla tvivel. Det är ju sällan det är så på festival, och speciellt sådana här klubbfestivaler som gärna blir hattiga när man vill smaka så mycket som möjligt av smörgåsbordet. Området St. Pauli slutar dock aldrig fascinera. Visst är det stökigt och brötigt. Och allt är definitivt inte guld och gröna skogar. Men det är rätt fint att crustpunkare samsas med svensexor och möhippor. Och att ett äldre par är ute och fredagssvingar bira på puben precis som grabbgänget som gatufestar alldeles bredvid.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA