Ibland blir det bara Så Mycket Sämre – kolla här.
Vi står mitt i en storm av ryggdunkningar. Artister som tolkar andra artister och allt är så fantastiskt och underbart. Härligt eller hur? Så härligt att vi på redaktionen blev lite sugna på att publicera en lista över några av tidernas sämsta tolkningar.
Innan ni börjar smaka på't här nedan bör vi poängtera att 1: Nej, vi har inte glott oss igenom alla tiders covers. Rubriken ovan råkar vara en liten blinkning till en viss SVT-satsning som såg sitt slut under helgen. Och 2: Ja, den här listan är högst subjektiv. Håller du inte med eller sitter du på en lista med andra sjukt dåliga eller sjukt överskattade covers? Släng in en kommentar här nere.
Nu kör vi, fram med spypåsen!
Håkan Hellström feat. Plura Jonsson – Fairytale Of New York (The Pogues, Kirsty MacColl)
Snart är det jul. Snart ska folk göra listor som passar denna sköna slaskdans till årstid. Men man kan ju inte ta de gamla vanliga hitsen! Nej, herregud, hur skulle det se ut. Hellre någon "edgy" kass version framförd av valfritt bortglömt indierockband.
Nu kan ju varken Plura eller Håkan H klassas som indierock eller, för den delen, bortglömda. Det går rent av rätt bra för dem. Att de för några år sedan valde att trasa (i negativ bemärkelse ) sönder en redan trasig (i positiv bemärkelse) låt är dock bara högst beklämmande. När Plura kommer in ska han låta "full", när Håkan tar ton är han liksom all over the place. Och ungefär där klickar man stopp. Nordman-Håkan och Ainbusk Singers har också gjort en version av den här klassikern. Den är harmlös i jämförelse med detta.
Pluras och Håkans version skulle emellertid passa perfekt in i P3 Humors Håkan-parodi, som var till formen av just en julplatta. Alltid nåt. (DH)
Fall Out Boy – Love Will Tear Us Apart (Joy Division)
Frågan är om inte detta är så nära helgerån man kan komma som band. Det kanske bara är jag, men vad i all sin dar tänkte Peter Wentz och Patrick Stump på när de gav låten en poppunk-tappning. Och trumupptrappningen in i refrängen, man ryser av obehag. Är det tänkt som hyllning? Tycker de själva att de lyckats? Frågorna är ohyggligt många. Och en sista sak, ingen i trucker-keps borde få sjunga Ian Curtis texter. (JE)
Lillasyster – Umbrella (Rihanna)
Hur kan snacket ha gått här? Vi har givetvis ingen aning, men vi spekulerar lite. Typ: "Va fan, nu ska vi visa den där jävla bruttan! Hon kan ta sin R&B-schiiit och ba' dra! Let's rock this shit up!"
Och ut kom då Lillasysters spexrockiga version av en av 2007 års bästa singlar. Så bedrövligt onödigt. Så huvudvärksframkallande skamlöst och så rakt igenom provocerande platt. Nyligen släppte Lillasyster en cover på Katy Perrys Roar. Orka. (DH)
Rammstein – Das Model (Kraftwerk)
Du har en synthklassiker, en låt som bör vara oförstörbar, men av någon anledning känner du att du måste köra ner den i dyngan. Allra helst genom att lägga på lager av industrirockens allra värsta gitarriff. Så antar jag att Till Lindeman och company tänkte, för det här är rent bedrövligt. Inget av det vackra, melankoliska finns kvar. Och det kritiserande budskapet försvinner ut genom fönstret. (JE)
Wheels – Creep (Radiohead)
Jag har en kompis. Vi kan kalla honom Anders. Anders gillar Radiohead men hatar Creep – ungefär lika mycket som Radiohead verkar hata Creep. Varje år när det vankas födelsedag för Anders får han alltid av mig en present till formen av ett Youtube-klipp, där man ser en person eller ett band tolka Radiohead-hitten. Ett år ramlade jag över denna version som är något utöver det vanliga. Så innerlig, så svartvit, så knotterframkallande kass! Och det engelska uttalet! Speak, The Hungarian Rapper-varning på den.
Radiohead hatar förmodligen Creep, men nu kan de lämna den för gott. Låten är nämligen efter Wheels version mer dräpt en någonsin. (DH)
Orgy – Blue Monday (New Order)
Bernard Sumner har inte världens bästa sångröst, men han löser det ändå. Mycket tack vare det dansanta groovet som New Order bjuder på i sina låtar. Här har vi en sångare som är ett strå sämre, och som verkligen inte får hjälp av något groove. Snarare tvärtom. Vart tog dansen vägen? Och varför metalriff till överproducerade synthmattor och piskande trummor? (JE)
Bruce Springsteen – Dream Baby Dream (Suicide)
En låt som osar sex, desperation och hoppfull svärta när Alan Vega sjunger men som draperas in något tradigt amerikanskt helylle-förkläde när Mr Boss tar över. Låt Suicide vara ifred. Och framför allt, jag klarar inte av fler Springsteen-fans som inte har någon som helst koll på originalet. Eller, som än värre, föredrar hans version före Alan Vega och Martin Revs. Det här är så tråkigt att man vill gråta. (JE)
Håll utkik efter vår uppföljning: "Alla tiders bästa covers"
