x
Miguel: Annexet, Stockholm

Miguel, Annexet, Stockholm

Miguel: Annexet, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Få artister som redan har "lyckats" verkar sträva efter att nå och utföra så mycket mer, med musiken och på scen och överhuvudtaget, som Miguel. Det hörs i utvecklingen från den mer rent poppiga debuten All I Want Is You till det säregna R&B-verket och genomslagsalbumet Kaleidoscope Dream. Det hörs än mer i det desto mer alternativa och rockigt lagda Wildheart, samt hur han låter sig själv att utvecklas som sångare och låtskrivare med åren. Det syns i hans insisterande på att väva in sina idolers grepp och inspiration i sina liveframträdanden, från James Brown och hans rörelser till Prince och hans eklektiska sätt till den kraftfulla hiphop som varit ett soundtrack för hans liv i Los Angeles. Det är väldigt mycket amerikansk musikhistoria som medvetet slängs in i musiken Miguel skapar, både för att inspirera sig själv och fansen samt för att förnya. Allt detta är tydligt när Miguel visar upp sig på scen och tar för sig på en plats han känner sig mest hemma på, och det är inte alltid riktigt så snyggt som han antagligen hoppas att det ska vara.

Miguel gör av allt att döma, sedan han verkligen slog igenom och började pratas om med större ord och i större sammanhang, ingenting halvdant. Han vill gå fullt ut varje gång han ställer sig på scen, så han ålar runt längst ut på scen medan bandet gör ett förlängt publikfriande outro som får publiken att hoppa och marken att skaka. Han vill se till att publiken fortsätter att ge sig hän showen och musiken rakt igenom konserten, så han är alltid nära dem i den mån det går i den kanske mest sterila och själlösa konsertlokal Stockholm har att erbjuda. Han vill dansa vilt och sjunga med all kraft han förmår och röra sig på sätt som visar upp den flexibilitet han gärna påvisar i mer sexuellt laddade låtar, så han slutar inte förrän han i princip måste. Det är detta som gör Miguel till en underhållare av rang som sett till musiken bara blir bättre ju mer han lever och upplever, som visar att han tar till sig kreativa grepp som andra skulle se som lite udda eller svåra. Och det är också där kvällens konsert är den sämre Miguel gjort i Skandinavien på de senaste åren.

Det är inte nödvändigtvis dåligt överhuvudtaget egentligen men Miguel fälls under sin konsert i Stockholm av exakt den vilja som gör honom så intressant. Just för att han vill att rockaspekten på Wildheart når ut drar bandet på som ett mystiskt instrumentalt odisciplinärt gäng. Just för att han vill att musiken ska kännas fysiskt är volymen ständigt över decibelgränsen men utnyttjas bara till att skapa en veritabel diskantfest. Just för att han tror på sin konst och på sitt låtskrivande får många låtar förlängda slut och får växa på egen hand utanför sina egentliga ramar utan att överhuvudtaget vara byggda för det. Just ikväll känns det som att Miguel och hans band saknar fingertoppskänslan som kan skruva inställningarna till rätt nivå, för att få alla dessa egentligen spännande ingredienser att komplementera varandra. Det är naturligtvis ingenting som den skrikande och jublande publiken längst fram anmärker på, de är bevisligen och rättvist överlyckliga ändå.Men det är lite svagt att så mycket så tydligt saknas här när Miguel tidigare (och även mot slutet, när anslagen blir mjukare och omedelbart mycket bättre) visat att han och bandet vet vad de gör med allt de har till sitt förfogande.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA