x
Andreya Triana: Fasching, Stockholm

Andreya Triana, Fasching, Stockholm

Andreya Triana: Fasching, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

På sina allra bästa dagar och under sina allra bästa spelningar känns Fasching intimt som ett aningen överdimensionerat men nära vardagsrum, där scenen står i mitten och folk väller in runtomkring för att kunna se så bra som möjligt då ytan precis framför är begränsad. När Stockholm Jazz Festival 2015 går in på sin andra dag här är det utrymmet fyllt med matgäster, det är bord och servering och rörelse mer eller mindre hela kvällen, och en yta som annars brukar tillägnas fans som vill vara närmast kvällens artist och således bidra till stämningen är just ikväll inte tillgänglig. Ur konsertperspektiv får detta räknas som motsatsen till vad Fasching annars bjuder på. Men det påverkar inte, det verkar i ärlighetens namn knappt ens beröra, Andreya Triana överhuvudtaget.

Hennes låtar från årets Giants, hennes andra album i karriären och det första på fem år efter debuten Lost Where I Belong, låter så bra live som de låter på albumet, liksom Andreya själv. Hon är en väldigt animerad sångare på scen, som tar i med hela kroppen när hon sjunger, liksom lever ut det ljud som besvarar hennes sång in i mikrofoner med ekoeffekt kopplade till en loopmaskin. Och hon sjunger på ett sätt som väldigt tydligt hämtar från jazz och soul, från artister hon sett och lyssnat på och beundrar (hon kallar i ett mellansnack The Miseducation of Lauryn Hill för det bästa albumet någonsin), och gör det över musik som är en värmande blandning av modern soul och pop. När hon spelar gitarr, något som bara sker i en låt, påpekar hon att hon är nervös samtidigt som hon inte blir störd av tallrikar som flyttas och glas som tvunget ska fyllas på mitt under spelningen. Hon verkar istället knappt reagera på det utan skrattar åt att hon vinner över nervositeten som gitarrspelandet för med sig.

Det som gör Andreya Triana till en direkt fröjd att få lyssna på under en kall oktoberkväll i Stockholm är dock mer än det faktum att hennes musik är lätt att ta till sig och beröras av, mer än att hon framför den med exakt den sångtalang och författarbegåva som gör den så tilltalande att lyssna på från första början: Andreya Triana är väldigt tydligt oerhört rörd och glad över att få spela här, över att få det varma bemötande hon får och definitivt förtjänar, över att Fasching är fullt och nära och precis sådär välkomnande som få andra platser för livemusik i Stockholm kan vara. Hon spelar i 50 minuter i princip klanderfritt, sjunger klättrandes upp och ner för skalor som om de vore ingenting, rör sig till sången och musiken som ger än mer liv till dem, och tackar hjärtligt för uppmärksamheten genom att bjuda på två extranummer: ett först bara med piano och sedan hela bandet som slutar i att hela publiken faktiskt sjunger med, ett där hon helt själv vänder sig till sin loopmaskin och kör en cover på Sweet Dreams (Are Made of This). När hon väl lämnar är det med ett leende och en önskan om att få se så många som möjligt vid entrén där hon ska sälja skivor, och med förhoppning om att få prata med så många som möjligt eller bara få en high-five för en fin kväll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA