x
Disclosure: Caracal

Disclosure
Caracal

Disclosure: Caracal

GAFFA

Album / Island
Utgivning D. 2015.09.25
Recenserad av
Daniel Horn

För ett tag sedan gjorde Andreas Tilliander sig rolig över att en viss morgontidning betecknade Aviciis musik som EBM. Det blev liksom en bokstav fel där i mitten. Och visst är det komiskt. Ungefär lika komiskt som när Disclosure anses vara arena-housens vackraste avart. 

Guy och Howard Lawrence är ju i själva verket något helt annat. Något så mycket mer än plastiga vocals med satsa på dig själv-budskap och medföljande drop. De är experter på att hitta ny och hipp-stämplad talang och de bygger upp allt med sina egna händer, bokstavligt talat.

Med debuten hörde vi kommande stjärnor som Sam Smith och Aluna-George. På uppföljaren hör vi under radarn-akter som Lion Babe och Gregory Porter. Det är framför allt dessa två som håller upp Caracal och får den närmast lika intressant som 2013 års mästerverk, Settle. Det som redan etablerade stjärnor (läs Lorde, Miguel och redan nämnda Sam Smith) skapar på Disclosures andra fullängdare är dessvärre inte något att hurra över. Långt ifrån dåligt, men lika långt ifrån intressant.

Här på Caracal mår musiken som bäst när den pumpar över 120 BPM. Inledande sakta makande och disco-nedtyngda The Weeknd-samarbetet är undantaget som bekräftar regeln. Faktum är att det finns inget på The Weeknds senaste album som kommer i närheten av Nocturnals kraft.

Men så till nästa gång hoppas jag att bröderna Lawrence slår sina intelligenta house-huvuden ihop och gör musik för klubben. Låt det pumpa in absurdum; för kloka, genomtänkta och emotionella rader om kärlekens ädla konst mår ack så bra när de framförs med ren, skär och dum som djup house.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA