YAST: Oceanen, Göteborg.

YAST, Oceanen, Göteborg.

YAST: Oceanen, Göteborg.

Recenserad av Jonathan Eklund | GAFFA

Jag var en av få som råkade befinna mig på den där fejkvarianten av Hultsfredsfestivalen som de drog av i Stoxa för ett par år sedan. Det var en märklig upplevelse. För på samma gång som det var bedrövligt, det var folktomt och tämligen dåligt arrangerat, så råkade jag uppleva några väldigt fina stunder. Jag såg Amason innan jag visste vilka de var, jag lyckades krama Le1f (fortfarande på tok för underskattad artist) och jag slapp se Arctic Monkey (enda spelningen som "alla" såg) och fick istället Evian Christ som någon form av privat-DJ. Det var också där som jag såg Yast för första gången. Jag hade inte älskat deras debutplatta, men ramlade in i tältet för att det inte fanns mycket annat att se just då. Jag stannade för att jag älskade varje minut. Det var driv, charm, energi och i mitten stod frontfiguren Nopan som de inte gick att släppa ögonen ifrån. Sedan dess har gruppen följt med mig, men jag har inte lyckats se dem live. Förrän igår kväll.

Strax framför mig på Oceanen, precis intill scenkanten, sitter en äldre herre och skissar – det ska visa sig att han kommer hinna beta av alla medlemmar i bandet. Lokalen är trivselfull, men stämningen är snarare "några öl efter jobbet" än "najs med spelning". Ett par är överförfriskade trots att klockan bara är dryga elva, andra är djupt inne i sina samtal. I den miljön kliver Malmö-kvintetten på. Applåder och hurrarop? Nja. De kliver på, pillar lite på sina instrument och låtar sista låten klinga ut, ett kort "hej allihopa" och så lunkar de igång. 

Känslan från det där första live-mötet för två och ett halvt år sedan är som bortblåst. Det är energilöst, oinspirerat och lite otajt på ett ocharmigt sätt. Trots att låtmaterialet är starkt, både Stupid och Believes dras av tidigt, får de inte tillställningen att flyga. Nej, det liksom flyter på. Lite fluffigt, mysigt men utan verkshöjd. Ljudet är inte heller på Yasts sida. När Nopan sjunger falsett dränks den, när han kräksjunger (rent utseendemässigt alltså) med sin mörka stämma (ska vi träffas och diskutera hur Nopan klarar av att sjunga Believes och Always On My Mind efter varandra?) blir det lite burkigt. Men det är egentligen inte där problemet ligger. Det är den pliktmässiga känslan över alltihop. Publiken står still, tittar slött och bjuder inte till – Yast erbjuder ett lika håglöst svar tillbaka. Bottennappet är en dålig version av Förstår, en av senaste plattans bästa spår, men det är också där som det vänder lite. I efterföljande When You're Around syns ett spår av bandet jag såg på Stoxa och under ett par intron och outron vid låtarna därefter så lyfter det lite. De spelar för att det är roligt, inte för att de måste och det är det som räddar spelningen som helhet något. Riktigt bra driv blir det inte förrän Nopan hälsat att det är dags för kvällens sista låt och under de kvarvarande minuterna river en Tom Araya-liknande man ensam loss på "dansgolvet" precis framför bandet.

När gruppen kliver av lämnar den äldre herren sina teckningar till dem. Han får en förvånad blick som svar. Strax efter gastar någon över lokalen att "music is for dancing to, not for standing still". Ganska så passande slutord som såväl publik som band nog kan ta till sig. Visst, dansa kanske man inte behöver – men lite energi hade inte suttit fel.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA