x
Paper: Folk, Göteborg.

Paper, Folk, Göteborg.

Paper: Folk, Göteborg.

Recenserad av Jonathan Eklund | GAFFA

På riktigt nu, en av landets ösigaste liveakter ställer sig på scen och manglar i fyrtiofem minuter mitt i natten. Vad får de för gensvar: en sittande, tråkig publik. Vad fan är det frågan om egentligen? 

För ett par veckor sedan släppte trion Paper sitt tredje och hittills vassaste album. På We Design The Future visar de upp hela sitt register. Där finns det raka, punkrockigt drivna öset, men också såväl det mer melankoliska som det mer krautosande groovet. Men förutsättningarna för att skapa en elektriskt ösig stämning i Göteborg igår var närmast obefintliga. För de av er som inte besökt Folk kan sägas att scenen är någon form av amfiteater-variant. Publiken sitter helt enkelt ned i en trappa som leder ned mot scenen. Visst, jag har sett spelningar när trappen inte varit full av rumpor, som när Vanligt Folks frontare Andreas Carlsson härjade runt, men igår var publiken trötta i kvadrat. Kombinationen "möjlighet att sitta ned" och "trött-tråkig inställning" resulterade helt sonika i att folk satt – och att Paper fick dra hela lasset själva. Som tur är gjorde de det bra.

De inledde i ett ursinnigt tempo. Hit The Floor och Before That Day bara vällde fram. Och de lugnade inte ner sig trots att You Don't Have To Be Afraid spelades som tredje låt, istället för den melankoliska varianten som hörs på skivan valde de här en uppspeedad. Faktum är att de knappt stannade upp alls, utan manade på med ett sanslöst driv. På, på, på. Ingen ro att vänta in, ingen lust att känna efter. Och det funkade riktigt fint trots den håglösa publiken. Men sen, i den rejält samhällskritiska punkdängan Friahs mellanspel, togs tempot ner och då upplevde man för första gången känslan för dynamik. När den sedan tog fart igen kändes den vansinnigt råa hetsen som mycket mer påtaglig. När sedan Come On fick behålla sitt groove, och mer pumplunka än frusta fram, kände man att lite mer variation inte skadat. Men det är nog petitesser egentligen. För med en avslutning så bra som maniskt manglade Rushmore och sedan, faktiskt efter inklappning, stenhårda We Hold You Responsible ska man inte klaga för mycket.

Men faktum är att om inte Paper skitit fullständigt i förutsättningarna hade det här kunnat bli ett riktigt sömnpiller – istället är slutsatsen att man imponeras. Trion har inte bara släppt ett av årets bästa album, de klarade också av att köra över även en sittande, lördagstrött publik. Men nästa gång kan vi väl ta en vända ihop i en trång, svettig klubblokal?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA