x
Könsförrädare: Folk, Göteborg

Könsförrädare, Folk, Göteborg

Könsförrädare: Folk, Göteborg

Recenserad av Jonathan Eklund | GAFFA

I somras gjorde KD-ledaren Ebba Busch Thor ett utspel om att svenskar som väljer att kriga för terrororganisationen IS ska kunna dömas för landsförräderi. Lugn nu, det här ska inte handla om vare sig KD eller IS. Men däremot landsförrädare. Det kan mycket väl vara det ord i svenska språket som jag har svårast att relatera till, hela tanken på en nationalstat och förräderi gentemot den känns så förlegat att det värker i lederna. I motsatt skala känns begreppet och bandet Könsförrädare som så mycket nutid att det spritter i själen. Två skivor in i karriären är de ett av landets viktigaste band, alltid redo att svinga sina musikaliska slagträn och det med en nerv som känns levande.

Det är tyvärr lite sisådär med publiktillströmningen till deras spelning på Folk. Kan det vara att det är torsdag? Kanske. Men nog borde göteborgarna bjuda till mer än så här. Kvartetten verkar ändå tillfreds med oss som dykt upp, och de har inga problem att ställa om för att leverera – trots att det mellan låtarna blir så tyst att reggaegunget från baren ett par meter bakom scenen sipprar in. På sätt och vis finns det i tystnaden en charm som tillsammans med varm Lule-dialekt och vassa långfingrar till överheten vaggar in en i ett tillstånd som är perfekt för Könsförrädare. 

Birthrighs, Blast Beats och en alldeles fantastisk version av A Breath Is A Threat inleder. Det låter inte fläckfritt, sången skär emellanåt och ingen kan beskylla gruppen för att vara för slicka. Nej, istället är det faktumet att gruppen lyckats behålla råheten som ett demoband brukar besitta, trots att de alltså släppt två fullängdare, som gör att spelningen känns så fräsch, så nu och så upphetsande. Dress Rehearsals tillägnas de som säger fuck you till förtryckare, även fast det känns hopplöst, medan Blood Rush inleds med ett mellansnack om situationen i Malmö, hur polisen använt "råmycket våld för att avhysa romer". På klockren norrländska uttrycker sångerskan och gitarristen Alina Björkén sina känslor med "det suger" innan ursinnet släpps lös i musikalisk tappning. 

Könsförrädare pratar ofta om att de är ett band, att ingen riktigt sticker ut, att de är en gemensam enhet. På skiva är det solklart, det låter verkligen som att alla delar står i centrum. Sången från Alina Björkén och Janinne Sandström Oja delas lika, och allt samlas fint ihop med Måns Lundstedt på trummor och Robin Bernhardsson på bas. Live får man absolut också känslan av att gänget är ett Vi, men det går liksom inte riktigt att värja sig mot Alina Björkén. Hon är hänförande, som gjord för att driva på en publik och med en skrikig röst som får huden att knottra sig på armarna. Under avslutande Curse All Law – det blir visserligen ett extranummer i form av Death To Stories – svallar känslorna så mycket i Björkéns röst att det närmast tårar sig i mina ögon. Kvällens utan tvekan starkaste stund. 

Efter att bandet slutligen klivit av köper jag en bandtröja. Jag brukar inte vara en merchkille, men va fan, vem vill inte få chansen att vara Könsförrädare?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA