x
Madonna: Tele2 Arena, Stockholm

Madonna, Tele2 Arena, Stockholm

Madonna: Tele2 Arena, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det dröjer till konsertens sista tredjedel innan det bränner till ordentligt. Innan dess har det mest varit popmusik som den ser ut och låter när den är storsäljande och framförs live i tillbörlig maffig skala. Det är späckat med influenser – som vissa skulle kalla "kulturellt approprierade". Mycket sexualisering av det tjog dansare Madonna har med sig – som vissa skulle kalla "exotisering av rasifierade kroppar". Och synkroniserad dans så det sjunger om det, och dansar. Det är hur vi har lärt oss att en popkonsert ska se ut helt enkelt.

Men särskilt omtumlande är det inte. Det finns andra som gör det Madonna gör, i större skala (Katy Perry), bättre (Nicki Minaj) och mer frisläppt (Lady Gaga… möjligen). Inledningen är också tung av låtar från årets inte jättespännande skivsläpp Rebel Heart. Det är ju också namnet på turnén, The Rebel Heart Tour, och Madonna är en artist som är nu och lever framåt;"Greatest Hits"-konserter ligger inte för henne. Men är man en sådan artist som fyller Tele2, slår publikrekord utan problem, så för det med sig att en stor andel mest bara är där för att höra de gamla dängorna. Publiken står nästintill orörlig under konsertens första halva. Snuttar ur Vogue, tama versioner av "oldies" och en fin Like A Virgin förslår liksom inte.  

Sedan händer något. Hon håller ett långt, gripande tal om terroristattackerna i Paris. Det låter direkt ut hjärtat och hon är märkbart tagen – en stund av verkligt liv bland all show och allt popspex. Hon berättar att hon var på väg att ställa in kvällens konsert och ber om en tyst minut för offren och deras familjer. Därefter börjar hennes bästa låt, Like A Prayer, nedtonat akustiskt, för att sedan gå över i all sin pampiga gospelsfunk. Mobilljusen vajar i lokalen och det som händer just där och då känns som det absolut allra viktigaste att göra just där och då. Det är, rent ut sagt, så jävla storslaget.

Sedan följer en avslutning som både är något bättre samt också tillfredsställer önskningarna hos den största delen av publiken. Och det är roande, trots att Madonna slänger in en av sina sämsta låtar, Music, och spelar en märklig version av Material Girl – en variant som framförd i sirap och utan något av sin ursprungs-catchiness.

I mångt och mycket följer Madonna nu poputvecklingen istället för att leda den. Det är väl inte hela världen, även om andra perioder hon genomgått i sin popkarriär varit intressantare. Men det är när hon mest är "sig själv" som det är som allra bäst. Utan alla Aviciis och Diplos. Utan housebeats, konstiga pålägg och annat "modernt" som mest tynger låtarna, gör dem plottriga och riktningslösa. Mest framträdande är hon kanske i mellansnacket, som blandar allvar med sarkasm – bland annat får en supertränad svensk kille (personlig tränare enligt egen utsago) som dras upp på scenen, skäll för sina några uns fett. Där och då är hon exakt den bitch publiken vill ha.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA