x
Mikal Cronin: Pustervik

Mikal Cronin, Pustervik

Mikal Cronin: Pustervik

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Kort anekdot: En eftermiddag i gymnasiet sätter sig en vän till mig ner vid ett gammalt piano och börjar spela. Detta är uppseendeväckande för att: 1. vi har ingen aning om att han kan spela. 2. han är oväntat duktig.

Vi blir naturligtvis upprymda. Någon klappar takten mot benet lite försynt, vi står och nickar åt varandra. Min vän stretar på med samma slinga. Om och om igen. 

Om och om igen. Efter ett tag börjar en viss otålighet tränga sig in i sällskapet runt pianot. Han kör ju bara exakt samma parti. Om och om igen. Kroppen kliar. Står kvar och ler. 

När Mikal Cronin stiger upp på scen och bestraffar sin lackröda gitarr med frenesin hos en full komiker i morgonradio, är det svårt att tro att han så småningom ska tangera exakt samma känsla. Den långhårige indieklyschan är faktiskt helt enastående på att föra krig mot den lite motspänstiga publiken som samlats på Pustervik. I en halvtimma. 

Cronin och hans bandmedlemmar, som alla hade gjort sig utmärkt i TV-serien Nollor Och Nördar, tycks liksom njuta av att åskådarna varken är speciellt fulla eller särskilt entusiastiska, utan mer ser ut som om de försöker imitera ett gäng metallstolpar i en lagerlokal. Bandet trycker upp både volym och promillehalt, tvingar ölkranar att spruta och förstärkare att psykbryta: Hänger du inte med så får du väl stå där och se ut som ett jävla streck. Kanske är det en efterkonstruktion, men Mikal Cronin har nästan något galet I blicken när han kämpar sig upp mot den lite för högt justerade mikrofonen.  

Allt har emellertid ett slut, och vissa slut är mer abrupta än andra. För om Cronin är ljuvlig i 30 minuter blir han snarare ett irritationsmoment resterande 45. Vansinnet känns snart förställt, melodierna låter snart likadana. Konserten börjar töa, och problemet ligger helt och hållet i dynamik och upplägg.  

Tar man som Mikal Cronin med sig ett parti låtar som alla följer en liknande dramaturgisk kurva, då har man bara sig själv att skylla. Sprutar man konfetti ur en kanon I en minut blir det pampigt, gör man det i en timma blir man bortförd av polis.

Hade lugnare stunder kilats in mellan de golden retriever-flåsiga pop-volterna så hade kanske en låt som The Weight bröstat upp sig som en blåmes. Nu blir den ett dussinspår, trots att det är en av senare års absolut finaste ögonblick. 

Hade lugnare stunder tryckts in i repertoaren hade kanske Shout It Out känts mer som ett fotbollsmål i slutsekunderna av en fruktansvärd sammandrabbning, än som en offside-avblåsning i 60e minuten. 

Mikal Cronin har ett obetvingligt sinne för melodier, gör rak och chosefri poprock för medeklasskids som tror att de har bra musiksmak. Men låt honom aldrig regissera film. Och just det, ibland när vi gamla vänner samlas hemma runt högtiderna pratar vi fortfarande om det där, hur min kompis bara fortsatte. Och fortsatte.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA