x
Father John Misty: Berns, Stockholm

Father John Misty, Berns, Stockholm

Father John Misty: Berns, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Vi börjar med det tråkiga. Alla muddras och väskor kontrolleras innan besökarna släpps in på Berns. Förståeligt efter terroristattackerna i Paris, som ju drabbade ett konsertevenemang allra värst. Strikta direktiv utgår också angående jackor och väskor inne i Stora salongen – totalt förbjudet. Detta orsakar givetvis ett smärre kaos, många är de som bär tygpåsar eller större handväskor med mer eller mindre viktiga pinaler som behövs lättillgängligt. Men låt så vara, inskränkningar och nitiskhet stoppar knappast terrorism men är en helt förståelig reaktion på fredagens fruktansvärda händelser. Det solkiga i redogörelse är dock Berns beteende gällande garderobsinhängningen. Om omständigheter kräver extra säkerhetspådrag så kan de väl för guds skull ha den goda smaken att se till att inhängningen sker smidigt, kanske till och med är gratis, i alla fall gällande väskor. Nix, här ska det cashas in och tre kortköer rör sig bedövande söligt. Det finns en kontantkö som går fortare, självfallet för att det knappt är någon som har kontanter. Vem fan har ens kontanter för övrigt? Mormödrar och knarklangare. Jag synar ju inte hela publiken, men skulle tippa på att den kategorin människor är högst underrepresenterad denna konsertkväll.

Till sist kommer undertecknad in. Efter en väntan som känns som en evighet, men nog mer är runt 40 minuter. Och nog var det värt det ändå när Joshua Tillman, a.k.a. Father John Misty, vandrar in till tonerna av Serge Gainsbourgs snuskanthem Je T'aime… Moi Non plus och drar igång sin samtidsteater.

Father John Misty är en udda figur i popvärlden, närmast en karaktär ur en pikareskroman, en estradör, med välfunna låttexter marinerade i blaserad sarkasm, samtidshumor och teatralt vemod. Tidigare trummade han i Fleet Foxes, och även om solomusiken också innehåller element av folkpop så är det ett uttryck som ligger långt från Seattlebandets. Detta är folkpop i (typ) storbandsskrud, lika komplex som melodisk musik i saftiga arrangemang som breder och broderar ut sig. Och Father John Misty som croonar fram sin, med musiken sammanflätade, dekadenta predikan. Också i mellansnacket, som är sparsamt, agerar han bitande cynisk. Kroppen är en lång ålande uppenbarelse som går ned på knä, hoppar upp på trumsetet och levnadsmätt gestikulerar med händerna. Tillman fullkomligt dyker in i Father John Misty-karaktären på ett sätt som gör det till teater, utstuderat stilistiskt, men samtidigt så sant och relevant att det aldrig känns sökt.

Låtar är plockade ur de två album som Father John Misty släppt, Fear Fun (2012) och I Love You, Honeybear (2015), han hinner nästan med samtliga på de knappa två timmarna. Och alla är strålande. Visst står låtarna från årets släpp ut, bland annat de fantastiska Chateau Lobby #4, Holy Shit och Bored In The USA – med pålagt studioskratt också live. Men även föregångarens fina låtar lyfts av livesammanhanget och styrkan i det nyproducerade materialet. Tillmans röst och bandet är också i sitt absoluta esse i den Stora salongen. En salong som är utsökt utsmyckad och har haft både variéte och August Strindberg i sig. Med lite fantasi skulle man kunna beskriva musiken med samma ord som salongen, typ. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA