Kamasi Washington: Fasching, Stockholm

Kamasi Washington, Fasching, Stockholm

Kamasi Washington: Fasching, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoglu | GAFFA

De flesta av de ytterligare sju som Kamasi Washington delar Faschings scen med är musiker som han tillsammans hyrde en studio med i en månad, spelade dag in och dag ut närmare halva dygnet i, och spelade in oerhörda mängder musik i. Tillsammans och som en del av bandet som kallas både The Next Step och The West Coast Get Down skapades ett par album, han själv gick därifrån med 45 kompletta låtar, 17 av dessa blev det som han tidigare i år släppte under det rätt passande namnet The Epic: albumet är uppdelat i tre delar, klockar in på den hyfsade sluttiden 173 minuter och 36 sekunder, och kompletteras av kör och strängorkester för att verkligen leva upp till sitt namn. I och med den drastiska förminskningen i musikalisk personal på Fasching, det är alltjämt lite för svårt för ett redan tio musiker starkt band att plocka med en orkester och en kör på turné, kan det ju då verka som att turnéupplagan av The Next Step inte skulle kunna göra detsamma, men det tar inte lång tid för bandet att övertyga om motsatsen.

Att prata om samspelthet när det handlar om jazzmusiker är så gott som meningslöst med tanke på hur självskrivet det faktiskt är: den våg alla Kamasi Washington jobbar med, där han också själv ingår såklart, är inte bara mästerliga proffs på flera instrument, de har också varit det i närmare 20 år. Gruppen som står på scen är goda vänner och har varit det lika länge. När Rickey Washington bjuds upp på scen för att spela följt får publiken veta att han, Kamasis pappa, lärt alla på bandet mer eller mindre allt de kan. Och de känner således varandra utomordentligt bra, på och av scen, i och ur inspelningsstudion. När Kamasi, i vad som måste sägas är på klassiskt jazzmanér, presenterar låtarna gör han det med anekdoter och berättelser om kollektivet och musiken de skapat tillsammans; en låt är av Brandon Coleman som spelar keyboard och också en av Kamasis favoriter genom tiderna så det vill bandledaren förklara och hylla, de är alla ute på sin första gemensamma Europaturné och i Stockholm för allra första gången så det är viktigt för Kamasi att ett fullsatt Fasching vet vad det betyder för honom och bandet.

Kvällens bästa berättelser handlar om trummisarna: Tony Austin, lite äldre än Kamasi och hans vänner och den otroligt coola killen som de i yngre dagar ljög om att han var i bandet, just för att han var så cool, tills han en dag spelade med Kamasi och faktiskt blev en del av bandet. På andra sidan scenen finns Ronald Bruner Jr, som känt Kamasi sedan de båda var tre år och träffades på hans födelsedagsfest: enligt Kamasi var han själv världens bästa treåriga trummis, han fick ett trumset, och när Ronald Bruner Sr kom förbi med Jr och hans lillebror (även känd som Thundercat) fick Ronald den yngre spela på trummorna. Det är en bedårande berättelse som slutar med att Kamasi inte vill spela trummor längre för att Ronald var så bra redan då, och vars poäng drivs fram med att Austin och Bruner försvinner in i en närmast obscen trumduell som pågår i kanske 20 minuter.

Kamasi Washington och The West Coast Get Down är så skickliga att en storm blir en vaggvisa snabbt och intensivt i deras händer, som kan gå från att vara omtumlande och omskakande till sövande och omfamnande, som kan få den huggande jazzen att bli till en stilla vandring över lätta orgellika ackord på en keyboard. Spelningen och dess två timmar blir mest som en fråga om vad exakt som skulle krävas för att Kamasi Washington och hans band inte skulle kunna förvandla det till mentalt och själsligt uppslukande och upphetsande musik: funk och soul och jazz är nämligen inga som helst problem, komplett med separata låtpartier och övergångar dominerade av olika musiker: det ger utrymme till Patrice Quinn att vara är exakt så uttrycksfull som en sångare bör vara med musiken de spelar, till Miles Mosley att lägga grunden på ståbas för trummisarna att följa när de inte själva styr och ställer, för Ryan Porter att fylla ut ljudbilden med trombon utöver det bländade saxofonspel Kamasi Washington bjuder på.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA