x
Dolores Haze: Pustervik, Göteborg

Dolores Haze, Pustervik, Göteborg

Dolores Haze: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Jag tänker fortfarande på hur djävulskt huvudlösa reaktionerna kring Rebecca & Fionas t-shirts med överkryssade hakkors var. En så oerhört simpel politisk gest – vi är emot fascism! – och ändå applåderade folk tills handlederna gick av och lemmarna hängde och alla kollade på varandra och bara fortsatte. Lite som att ta cykeln ut i stan, och plötsligt börjar människor krigsvråla efter dig. "Jävlar vad bra du cyklar!" "OJ OJ OJ – OJ OJ OJ OJ!" 

Se nu inte det här som att undertecknad hyser något personligt agg mot Rebecca & Fiona, egentligen är det bara er jag har problem med. För är detta på riktigt allt som krävs för att vi ska gå ner i brygga? Svaret är kanske ja – som vi sluter upp kring det idiotenkla.  

Dolores Haze kan också missuppfattats som sådana: lätta. Dolores spelar rak synthpoppunk, med texter som rymmer ett ungtuppigt symbolspråk för alla tonåringar att hänga upp sina svarta rockar på. Men om inte tidigare, så efter den här kvällen, står det fullkomligt klart att Haze är något betydligt mer skräckinjagande än ett par kids som växt upp med Olympia-scenen, Einstürzende Neubauten och är beundransvärt skickliga på att efterhärma Jim Reids coolness. Här har vi istället ett verkligt framtidshopp. 

Visst har väl ledtrådarna funnits där: som när gitarristen Groovy Fuck drev sönder med en engelsk journalist. Eller när bandet i en intervju medgav att de tyckte Vladmir Nabokovs klassiska bok Lolita (ur vilken namnet Dolores Haze härrör) var rätt och slätt tråkig. 

Ytterligare någonting sker på Pustervik denna fredag i december, det händer och det är oåterkalleligt. Dolores låter vid sina stunder förtvivlat bra. Gitarristerna är så obesvärade, där de svarar varandra som två kärlekskranka vargar ifrån var sitt hörn på scenen. Sångerskan Groovy Nickz arbetar efter samma devis – hon tar omöjligt höga toner omöjligt rent, och ser samtidigt mest ut som om hon tänker på vilket te som är bäst, "Earl Grey eller Rooibos?". 

Framträdandet underblåses hela tiden av samma strid mellan extas och likgiltighet. Som om den oljesvarta lokalen höll på att slukas i en jordbävning, men bandet vetat om det sedan månader tillbaka och redan förlikat sig med slutet. Publiken bultar å andra sidan omkring som en trafikolycka, inte minst under maktdemonstrationer som I Got My Gun och Crazy About Me.  

Allt går för snabbt. Dolores har helt enkelt otillräckligt med material, (debuten The Haze Is Forever är typ 22 minuter lång) men sen är det liksom dumt att låta sådana petitesser spela roll när var och varannan låt är ett bazooka-skott i scentaket. Om Dolores Haze spelning vore en film hade Jens Peterson på AB kallat den "Actionpackad!"

Slutligen tänker undertecknad på Groovy Nickz yxbas, hennes yxbas säger nämligen en del, så som yxbasar ibland kan göra: den är väldigt, tja, cool. Detta det ocoolaste av alla instrument har nu tagit varvet runt och blivit riktigt häftigt. Just den minimala skiftningen är central. Vi är idag alltmer ointresserade av rätt och fel, inne eller ute, och det finns ingenting som Dolores Haze med mer skicklighet hämtar upp i sin musik än estetisk laglöshet. 

För de känns inte som förgrundsfigurer för en slags vänsterpop-rörelse, mer känns 19-åringarna som rena representanter över en galen jävla generation i en galen jävla värld. Bandet fångar allt det där vi är idag: de låter som internet, de låter som nostalgi, de låter som det där ögonblicket när Kathleen Hanna bad killarna backa för första gången, de låter som vidrig kommersiell Weekday-pop, de låter som när Lorentz gick ut med flytvästen på Popaganda. Och förmodligen invänder bandet själva nu, men Dolores Haze låter sannerligen inte som den där satans tröjan. Ikväll förstärker de sitt material bara i ytterkanterna, allt bär på lite mer udd, lite mer angst, lite mer klarhet.  

Ni vet i filmer när någon rik karaktär klappar två gånger med händerna i sitt palats – klapp klapp! – och rummet lyser upp? 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA