x
Kleerup: Orionteatern, Stockholm

Kleerup, Orionteatern, Stockholm

Kleerup: Orionteatern, Stockholm

Recenserad av Albin Johansson | GAFFA

"Lite lågmält. Är det för att det är akustiskt?"

I kölvattnet av Så Mycket Bättre kunde man på förhand gissa att Kleerups utsålda spelning på Orionteatern främst skulle appellera till den nya publiken, vilken hans produktioner tidigare har gått under radarn för. En avskalad och organisk konsert med utgångspunkt från hans tolkningar som just nu går varma i landet.

Känslan är därför väldigt förlösande när artisten i fråga kringgår den påeldande public service-pöbeln och istället ger oss Thank God For Sending Demons, precis så som det lät i lindan av Me And My Army-vågen 2011. Tempo. Man hinner hoppas att kvällen sedan ska fortgå på den inslagna vägen. Men det domnar av en aning. Den avklädda tappningen blir kanske för naken, och det blottas tydligt för publiken som står och trampar i startgroparna precis intill den lågt sittande trion på scen. Ibland drar samplingsmaskinen igång. Kicks and snares. Men utan originalrösterna från Robyn, Titiyo och Marit Bergman passerar några av de största hitsen förbi utan att egentligen göra något större intryck. Stegringar som aldrig tangerar klimax.

Det känns trögt och förvirrat när kvällens huvudperson med en axelryckning konstaterar att låtlistorna inte stämmer för bandet, och gång på gång gestikulerande vädjar om redigeringar till ljudteknikern i bakre delen av salen. Förvisso är det uppfriskande spontant och lämnar utrymme för en del mellansnack av världsklass. Men vi vill ha mer. Och vi får mer. Något oväntat återigen när Me And My Army-slingorna bryter igenom. Publiken låter sig hänföras av Chemicals och elgitarristen till vänster om Andreas sätter färg på spektaklet när han fristajlar maniskt. Det blir varmt. Men det börjar bli sent.

När Kleerup till sist avrundar kvällen med en akustisk tolkning av Louie Armstrongs What A Wonderful World är det intimt och vackert, men det är också ofullständigt. Energin som genomsyrar alla hans tidigare verk i såväl solokarriären som i frontlinjen för Me And My Army känns försvinnande långt borta när man famlar efter en röd tråd i decembermörkret. Det är trevligt, men välter endast dem som halvvägs in i spelningen slår sig till ro i den där hammocken på andra sidan baren.

Jaja, när allt kommer omkring hade kvällens publik förmodligen inte förväntat sig att simma i reverb, eller låta sig trollbindas av arpeggios som fjäderlätt studsar fram genom träkomplexet och teaterrekvisitan. Men man kan känna att de hade förväntat sig mer. Jag lämnar lokalen hungrig och tänker på stunderna mellan låtarna, och inte på låtarna själva. De som aldrig hann etablera sig. Rycker på axlarna. Som Kleerup, minus stjärnglansen.

*Lägger till Chemicals i playlist.

"Lite lågmält. Är det för att det är akustiskt?"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA