x
David Bowie: Blackstar

David Bowie
Blackstar

David Bowie: Blackstar

GAFFA

Album / Columbia
Utgivning D. 2016.01.08
Recenserad av
Daniel Andersson

Jag bildgooglar Donny McCaslin. Jazzsaxofonisten som fått David Bowie att finna ett nytt uttryck. McCaslin är en man i 50-årsåldern med vardagligt utseende. På ett eller annat sätt har han fått Bowie att känna sig trygg, gett honom verktygen att utforska sig själv och jazzens möjligheter. Och förmågan att ta in personer i sin närhet är något som präglar Bowies karriär. Han har alltid haft begåvade musiker vid sin sida.

McCaslins kvartett genomsyrar stora delar av Blackstar, där jazzen blir en byggsten som lägger grunden för den experimentella bas – formad av elektroniska infall, teatralisk pop och välbalanserad rytmik – som utgör Bowies aktuella sinnesstämning. Hade jag varit psykolog, hade min oro för Brixton-sonen varit alarmerande. Han talar i gåtor, uttrycker alienation och ångest. Nu är jag musikskribent och applåderar istället en musiker som återfått formen. Bowie är som bäst när han står vid sidan av etablissemanget.

Förstasingeln Blackstar uttrycker en hotfull känsla, det är som att vara iakttagen, paranoian tilltar, men ljudbilden växlar till ett ljusare tonläge, som snabbt växlar tillbaka. Får en känsla av att Bowie tonsätter omvärldens motsättningar, meningsskiljaktigheter och brustna löften.

Det är fängslande att ta del av Bowies okuvade formspråk, som vägrar vara tillmötesgående. Albumspåren Dollar Days och I Can't Give Anything Away är lättare i tonen, men är minst lika fängslande. Istället för att räta ut frågetecken, skapas frågetecken. Ett av Bowies bästa album är ett faktum.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA