x
Little Jinder: Pustervik, Göteborg

Little Jinder, Pustervik, Göteborg

Little Jinder: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

(Arkivbild)

För några månader sedan skrev undertecknad en recension av Vasas Flora Och Faunas framträdande på Folk i Göteborg. Sångaren Mattias Björkas har sedan dess ett flertal gånger släppt ur sig minst sagt vassa kommentarer om just denna text – nämnde mig till och med i samband med efterföljande spelningen i Malmö – och man kan kanske tycka att ett sådant beteende är lite löjligt. Lite barnsligt. 

Det tycker inte jag. Hos mig ingjuter det en märklig sorts respekt, på samma vis som alla former av fullkomligt, helhjärtat konstnärligt engagemang gör: Helvete vad musiken är viktig för Mattias Björkas. Så pass viktig att en allvarligt obetydlig recensent kan göra honom rasande. Och är det inte precis så vi alla önskar känna över något här i livet?  

Samma orubbliga tro på den egna skapelseförmågan susar runt i Josefine Jinder – och inte heller hon kan tämja den. 

Exempel: När hennes nya skiva Allt Suger i förrgår släpptes var hon den första med att skrodera över hur högt genomsnittsbetyget var. Annat exempel: Rykten har gått om att hon var påfallande grinig över förra plattans betyg i GAFFA. (som var 4/6, vilket betyder inget annat än bra) Konst är en allvarlig sak för många, men rent livsavgörande för Josefine Jinder. 

Något som bara till hälften bevisas ikväll på Pustervik. Jinder är visserligen oupphörligen fascinerande. Sångerskan avväpnar effektivt alla åsikter mot att hon skulle vara något annat än en av de klaraste språkrören över vår generation, denna fras som har hamrats in i allmänheten av journalistkåren under dagarna efter nya albumsläppet. När hon glider runt lite avmätt i sin magiska, babyblåa stass förkroppsligar hon 2016 mer än 2016 själv rimligen skulle kunna lyckas med. 

Men vad som inte har tagits upp gällande detta: Är det så himla bra då? Är vi inte bara en fördummad, förslappad tekniskt invalidiserad parentes i mänsklighetens korta historia som uzi-konsumerar sönder det enda vi har och tycker om skor med kardborrar? Kanske.  

Alla ideologiska invändningar mattas ändå av betänkligt inför det okuvliga Disneygung som Jinders retrofuturistiska sjögräspop stundtals presenterar. Hångellåten, som tyvärr inte framförs med Mauro Scocco, är MDMA. Stockholm känns med ens dramatiskt, ouppnåeligt, romantiskt och allt annat än kallt. 

Visst vore lite större dramaturgisk finess att föredra: Vem har Cigg? formligen kidnappas av bruset. Denna pop-supernova kräver generöst med utrymme, och liksom ramlar emellan när den framförs som typ sjätte låt utan kommentar, oförlöst som en fotbollstalang som fått sin baksida söndersliten. Och att Jinder vågar riva av undersköna Random Folk som nummer två, i all hast? Herregud. 

Möjligen säger upplägget något just om hur heligt övertygad Josefine Jinder är när det kommer till sitt låtmaterial: Allt passar, på alla platser. Ingen ska säga något annat. Och visst får hon inte sällan rätt, inför låtar som Vita Bergens Klockor är publikens försvar av inget värde. Då brister alla sociala strängar – du kan höra dem gå av i den oljemörka lokalen om du lyssnar tillräckligt noga – och varenda blodomlopp graviterar mot synd: till och med stenpelarna inne på Pustervik vill knulla. 

I vid mening bjuder kvällen få besvikelser, konsertens tempo vägrar sjunka under epitetet "rusigt", ljudnivåerna är stora och fasta i sina bedrägliga Kawaii-konturer. Jinder sjunger som en sötsur godis smakar och lyckas låta precis sådär förtvivlad och lycklig på samma gång. "Im happy when im unhappy". Allt är snyggt och säkert.

Men i samma säkerhet ruvar ett ännu större problem: Little Jinder behöver ta fram mer av sin mentala Gloria Swanson som ligger och skissar på nya djävligheter inom henne. Den som hon så ljuvligt lät breda ut över TV-skärmen när hon satt packad, med svansföringen hos en briljant, passerad diva, och slirade ur sig oemotståndliga sarkasmer hos Filip och Fredrik. Ikväll syns den sidan alltför sällan. Stockholmskan dansar alltid som om hennes föräldrar sitter i publiken. 

Kanske är det premiärnerver. En sak vet vi i alla fall med största säkerhet: Josefine Jinder kommer inte för en sekund hålla med om detta betyg. Och undertecknad kommer bara tycka om henne så mycket mer för det. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA