x
Laibach: Debaser Medis, Stockholm

Laibach, Debaser Medis, Stockholm

Laibach: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Daniel Hånberg Alonso | GAFFA

(Pressbild)

På led vandrar de trogna undersåtarna steg för steg in i konsertsalen för att lyssna på sina ledare – slovenska industrialgruppen Laibach är i Sverige. Det fattas bara att besökarna i bästa Bron över floden Kwai-manér visslar till totalitarismfantasternas hit The Whistleblowers medan de hänger av sig i garderoben och avslöjar det underliggande uniformsmodet för kvällen. Då subkulturerna i Stockholm långsamt dött ut de senaste fem åren så har de flesta av följarna på plats redan genomgått minst en ålderskris.

Sprungen ur dåvarande Jugoslavien har Laibach utmärkt sig genom sin ofta diktaturtotalitära estetik med ömsom slängar kommunism och nazism, men endast i form och inte innehåll. Om man inte visste bättre skulle de kunnat misstas för ett antikulturellt Konstfacksprojekt, men de har alldeles för mycket humor för det. Deras framtoning är så simpel och rättfram att den okuvat blir ekivok. Ifjol blev Laibach den första västerländska gruppen att framträda i Nordkorea, vilket borde varit en dröm i uppfyllelse.

På scenen inleder våra kulturella representanter till öst med en suggestiv expressionistisk ljusshow och kuslig skräckfilmspiano. Vårt intresse och vårt känsloliv är fångat, från och med nu kommer vi lyssna intensivt på allt vad våra ledare har att säga. Turnén är ett led i att promota 2014 års Spectre (no Bond-relations), deras hittills mest lättillgängliga album. Tidsenligt så har de från WAT-skivan slängt in The Great Divide som handlar om immigration. Musiken är pulserande, ikonografin lika propagandafylld och suggestiv som väntat.

Några låtar in så hörs Milan Fras djupa grövliga röst i form av en voice over hälsa oss välkomna med orden "Hello Athens. We are so happy to be here." och man vet inte om det är ett misstag eller inte. När han senare stolt applåderar Mina Spillers sång så står också snarare en mysfarbror framför oss än en omnipotent diktator. Det är ingen hänsynslös ledare vi har.

Efter fyrtiofem minuter går de av scenen och på projektväggarna dyker en nedräknare upp bredvid ordet "Intermezzo". Kanske det mest talande för att det varken är en konsert eller ren kultur vi får uppleva, utan en hel musikal. Med Monty Python-vokabulären "And now for something completely different" återvänder slovenerna och befäster samtidigt självdistansen i sin image när de drar igång med akt två.

Till kulturellt approprierade nordkoreanska backdrops blir det möjlighet till allsång i form av Sound of Music-covers. Surrealismen att höra en mörk Edelweiss till koreanska visuals och tänka att vi nu har något gemensamt med Kim Jong-Un är närmast extatisk. Konserten avrundar för gott med mashupen Opus Dei/Leben Heisst Leben och även om Tanz Mit Laibach saknats i repertoaren så slutar upplevelsen med att alla överträdelser av mänskliga rättigheter är förlåtna.

Publiken har bestått av ansikten intensivt fixerade vid scenen, förutom en överförfriskad blond backslick och en kille som varit mer intresserad av att läsa nyheterna på mobilen. Men de är också undantagen som bekräftar regeln – vi är alla kuvade under Laibachs makt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA