x
Israel Nash: Debaser Medis, Stockholm

Israel Nash, Debaser Medis, Stockholm

Israel Nash: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Israel Nash har droppat tilläggsnamnet Gripka och återigen (!) tagit sig till kallare breddgrader. Det känns som att han besökt Sverige oftare än typ toaletten de senaste åren. Han påtalar att det faktiskt är första gången han är här när det är snö, trots de många besöken. Och att han älskar det lika mycket som vanligt, trots den bitande kylan.

En del av konsertpubliken får verkligen uppleva den där kölden, undertecknad inkluderad. Innan vi får lystra till Nashs "desert folklore" känns det som vi får känna på hur det skulle vara att vistas inuti en glassdessert. Insläppet på Debaser Medis funkar erbarmligt. Trots att alla biljetter (utskrivna och de i mobiltelefoner) har sådan där QR-kod-grej, så att vem som helst med smart telefon och lämplig app kan skanna av och släppa in. Nash har också den goda smaken och det respektfulla beteendet att faktiskt börja spela när utlovat, först då inser en (företagsam) anställd verkligen problemet och öppnar ytterligare ett insläpp utöver den vanliga kassan.

Med senaste plattan Israel Nash's Silver Season har Nash tagit ytterligare ett steg ut i americanaland och in i "Laurel Canyon"; luftig, lättflytande altcountry med psykedeliska inslag. Den skivans låtar tjänar också som konsertens huvudinslag. Några äldre låtar får dock plats, som de fantastiska Baltimore och Rexanimarum. Den senare förvaltar Nash och bandet fenomenalt. Den gör sig också förträffligt som livelåt, med sina solobrisader och sin mer utåtriktade, fokuserade och souliga folkrock. För annars är det rätt svävande och något av "lunk" – i dess mest positiva tolkning – även om Nash och hans gäng är tajta och levererar musiken lika oklanderligt som alltid.  

Både Nashs sång och musik har stora likheter med Neil Young. Men där Young bräker och Crazy Horse skramlar sig igenom livespelningar, så sjunger Nash med vacker nasalitet och bandet spelar med mjuk och resolut kraftfull elegans. En personlig favorit är den oerhört vackra LA Lately, som förvisso har det där något frustrerande, svävande anslaget, men som med sina vackra pedal steel-slingor verkligen fångar västkuststadens "själ" på ett romantiskt sätt – det är inte svårt att föreställa sig själv som en fågel, svävandes över Los Angeles topografi, och en låg kvällsols strålar som pressar sig genom smogen.

Ny och omvälvande är inte Nashs musik, eller hans scenframträdande. Men det är välspelad och bitvis fenomenalt vacker americana. Långt mer än tillräcklig för att få upplevelsen att kännas mer som Dripping Springs, Texas än Debaser Medis, Stockholm.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA