Linni: Minimum

Linni
Minimum

Linni: Minimum

GAFFA

CD / $VAI
Utgivning D. 2015.12.10
Recenserad av
Veronica Larsen

Om det svenska hiphopåret 2015 präglades av EP:s och singlar så var det i Norge snarare skivornas år; Arif, Unge Ferrari och Lars Vaular har var och en fått Spellemann-nomineringar för sina respektive släpp, rapparen Linni var sist ut med sitt album, men bör räknas som fjolårets fjärde norske kung i den leken.

När Dagbladet i en artikel utforskar Minimum dras paralleller till Oscar Wilde. En träffsäker jämförelse snarare än en pretentiös sådan, för det sen-viktorianska spöket tycks hemsöka en del av dagens ungdom: tomhet och engagemangsvägran inför livet men där en trygg fristad hittas i konsten som inte behöver ha något med moral att göra. Sprickorna i det samhälle vi kom överens om har blivit så vida att ofrivilliga rebeller nu frodas däruti, en hen som hellre placerar sig själv i periferin och som undersöker inte bara den digitala spelvärldens, utan också verklighetens rollspels- och identitetskoncept. (Handerre) Linni är sprungen ur Yoguttene, ett maskerat rap-kollektiv från Bergen med en förkärlek för profiler som Gucci Mane, Lil B och Pimp C. De debuterade på Youtube och publiken har varit tudelad inför deras sätt att leka med hiphopklichéer. En svensk motsvarighet hittar vi givetvis i Yung Lean. Minimum låter visserligen inte som Lean men Linni skulle kunna misstas för en Sad Boy. En ignorans mot allt som inte inkluderar jenten, gjengen och musikken men som genomsyras av en brist på framtidsplaner. Han rappar om att allting är tillfälligt, om att inget är heligt.

Linni låter som Linni, men den som vill kan referera till Store P eller ännu hellre Lorentz. Vi får trap och precis lagom balanserad autotune, verserna flödar ledigt fram och det alterneras mellan rap och sång. Tempo, stil och artikulation varieras skickligt. Förträffliga beats och snygg produktion står Basmo Fam, Kvamkollektivet, Chris Lie och Andivalent för.

När Minimum får oss att le är det inte för att rap låter "kul på norska" utan för att skivan tillfredsställer oss med krav på dekadens, nonchalans och språklig lekfullhet. Att bejaka det existentiella utan att tappa fotfästet är en konst men Linni behärskar även det. Sammen, albumets både roligaste och finaste spår, avslöjar också denne kungs färg: ett känsligt hjärta, vibrerande varmt. Himlen kan tyckas grå vid ensam betraktelse, men den är egentligen vackert rosa – bara man är två.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA