x
Seinabo Sey: Cirkus, Stockholm

Seinabo Sey, Cirkus, Stockholm

Seinabo Sey: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Ingenting får rösten att halta, förutom när publikens höga jubel och rasande applåder inte slutar avta. Seinabo Sey ser för några sekunder ut att bli ställd där hon står, osäker på hur ett sådant överväldigande gensvar ska hanteras rätt när hon fortfarande har låtar kvar att sjunga, och svarar med det enda hon verkar komma på att göra: fortsätta tacka, fortsätta skratta, fortsätta sjunga när det väl blir läge. Det är slutsålt på Cirkus en fredagskväll i januari, det är turnépremiär i hemstaden inför familj och vänner och ytterligare 1700 personer, och det är början på en resa med spelningar i 23 europeiska städer som följs av 18 i amerikanska städer. Redan innan Seinabo Sey ställde sig på scen för att påbörja de kommande månadernas begåvningsuppvisning var känslan, med låtarna liksom tidigare bländande framträdanden som facit, att hon nog är redo för att höja på intrycken och övertyga större massor. Efter hon klivit av scen känns det som fakta, en självklarhet hamrad i sten och bara något som inte redan inträffat för att universums lagar inte tillåtar att tiden rör sig snabbt nog.

Seinabo Sey hälsar på publiken med ett "jag heter Seinabo och det här är min konsert", sagt efter skratt om det overkliga i att spela på Cirkus. Hon nämner lite senare om den deppiga kärlekslåten hon precis sjungit, den som ändå kan tolkas positivt på något sätt, och att hennes undermedvetna samtidigt hjälte henne skriva en annan låt som terapi för att hon nog visste att kärleken skulle gå åt helvete. Seinabo Sey ger ett omedelbart intryck av att vara naturligt självsäker på scen, i princip oavsett hur hon skapar kontakt med sin publik: när hon pratar skrattas det ihärdigt eftersom hon strör skämtsamma anekdoter runt sig, när hon sjunger blir det knäpptyst förutom under de stunder i låtar där musiken fyller luckor där publiken ser sin chans att jubla så högt de bara kan. Och jublet är återkommande för att musiken framkallar det: varje produktion är byggd på de grundstenar som stora popsinglar alltid står på, allt är ämnat att vara lika stort och starkt, och ingenting kommer i vägen när Seinabo sjunger. Hon och hennes röst är alltid i fokus och det är så gott som omöjligt att inte omedelbart slås av hur begåvad hon är.

Under kvällen förekommer små men talande blinkningarna mot förebilder, kreativa kolosser i mänsklig form och musikaliska giganter överhuvudtaget, som visar var Seinabo Sey kommer från musikaliskt lika mycket som det ger en indikation på vad hon kanske strävar efter; innan hon går på scen spelas massor av D'Angelo, under konserten hänvisar hon till minnen av att sjunga med till Spice Girls och Beyoncé som del av drömmen att bli sångare, i en låt avslutar hon med rader skrivna av Lauryn Hill, innan extranumret hörs Nina Simone prata om att frihet är bristen på rädsla, så snart de långvariga stående ovationerna lagt sig vid konsertens slut spelas Destiny's Child. När hon berättar om sista konversationen hon hade med sin pappa Maudo, hennes allra största inspiration, innan hans död var han var arg på henne. Hon säger att det var för att hon inte börjat med musiken på allvar, och hälsar innan hon sjunger om honom "titta, pappa: det funkar!".

Innan konserten är över tackar hon producenterna hon skriver med, de som sköter ljud och ljus samt hennes band och turnéledare, hennes vänner och familj som sitter på en rad på läktaren och som hon skämtsamt menar plötsligt blivit för blyga för att visa upp sig. Allt detta är en del av artisten och personen Seinabo Sey, hennes ödmjukhet när de stående ovationerna inte slutar och hennes tacksamhet för att folk överhuvudtaget dök upp. Det är bara en tidsfråga innan de vackra men små lokalerna här hemma behöver bytas ut, innan Seinabo Sey känner att skrivandet lossnar ordentligt och banar väg för större världsscener som fina albumet Pretend öppnat upp för redan. Att få se henne sjunga på vägen dit är en storslagen och svårslagen upplevelse.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA