x
Lemâitre: 1749

Lemâitre
1749

Lemâitre: 1749

GAFFA

Album / Astralwerks
Utgivning D. 2016.01.29
Recenserad av
Albin Johansson

Kill your darlings. Alltid tudelat, men fräscht. För när Lemaitre katapulterades ut i etern 2010 med The Friendly Sound och sedermera Relativity-serien så var det inte bara dra-åt-helvete-funkigt. Det var hela paketet, där Ulriks lediga röst greppade tag om livet med tvåhandsfattning och sedan lät det projiceras i populärvetenskapen. Blue Shift och Splitting Colors beskrev hur allt någonsin skall ändra sin skepnad, medan Iron Pyrite berättade att allt det som glittrar inte är guld. Initialt ett väldigt snyggt grepp, men även dessa slits ju tyvärr ut. Och då står man där, inmålad i ett hörn.

Kanske är det just därför som man också anar viss separationsångest när man lyssnar in sig på den norska duons senaste EP. Det är ju vad man kan hoppas på i alla fall – för att stärka den konstnärliga komplexiteten. De kan också bara ha varit utmattade efter turnerandet med Porter Robinson. Det kvittar väl egentligen. För även när 1749 i sin utformning uppenbarligen ska tilltala den bredare demografin så låter det ju nytt, igen. Och det låter ju bra, igen.

Med spännande samarbeten tillsammans med Mark Johns, Jennie Abrahamson och Giraffage blir parallellerna till Daft Punk och Justice allt mer långsökta, samtidigt som de lyckats hålla den inre kärnan i ljudbilden intakt. Lyssningen låter som om man har åkt tillbaka till framtiden och färdas i DeLorean genom ett krispigt Cali, Los Angeles. Det är kanske just precis där uppe som Ulrik Denizou Lund och Ketil Jansen numera håller till, i residens 1749. Därifrån levereras det lyrik som är handfast och konkret, och inte lika väl inlindad i metaforerna som två tonåringar i Lillehammer för bara sex år sedan gjorde till ett av sina främsta epitet. Febrig är längtan på ett komplett album!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA