x
Tame Impala: Annexet, Stockholm

Tame Impala, Annexet, Stockholm

Tame Impala: Annexet, Stockholm

Recenserad av Jonathan Sindihebura | GAFFA

Kevin Parker är det självklara geniet bakom neo-psykedelian i Tame Impala, det har bandet aldrig försökt dölja, och de andra bandmedlemmarna kommer in i bilden för att öva på låtarna och turnera. Med det sagt, skulle inte upplevelsen av att se Tame Impala live kunnat handla mindre om låtskrivarens framträdande. Spelningen på Annexet i helgen, handlade så mycket om trummisen Julien och hans semi-improviserade solon, den handlade om keyboardisten Jay och hans underbara harmonier; men förvånansvärt lite centrerades på Kevins prestation på scen. Å andra sidan är ju inte Tame Impala bandet som förlitar sig på stjärnan, och det är vi glada för. Vi vet alla hur illa det kan se ut när ett band träffas några dagar innan showen för att öva på låtar där många inte tillåts bidra med egna idéer. Det blir antingen mekaniska interaktioner med publiken från bandmedlemmarna  eller bara tomma blickar hela vägen.

När man ser på ett bra framträdande av psykedelisk rock, som detta till största del var, är det raka motsatsen. Publiken var insvept i stunden, färgerna och jublade när striden mellan elgitarrerna och effekterna gjorde sig påtaglig, tills reverben var avbruten av att Kevin tryckte barfota på pedalen och nästa tripp påbörjades - inte sällan synkroniserat med konfettiregn.
 
Angående ämnet synkronisering och samspel, var det helt fascinerande hur dessa omgjorda låtar som sägs ha skrivits av bara en av de som stod på scen kunde komma i sådan harmoni, samtidigt som man ger plats åt improvisation och konstnärlig ofullkomlighet. Alla medlemmar spelar låtarna som om de vore deras, för det är trots allt deras låtar på scenen.
 
Ibland kom dock energin i obalans på grund av låtarnas karaktär. För att förstå varför måste man gå tillbaka till förbandets framträdande. Jagwar Ma gav ett nästintill fullkomligt framträdande i frågan om energinivå, ett uppträdande som med tanke på allt dessa två band har gemensamt, skulle ge en försmak av vad som skulle komma. Jagwar Ma gav publiken precision, scenografisk magi och volym; tre element som deras landsmän skulle ha tagit och skruvat till elva.

Oftast hände just det, Tame Impala gav en intensiv show som varade länge. Det var dock, svårt att frångå faktum att temperaturen fluktuerade rätt drastiskt ibland, mycket på grund av att låtarna på Currents är mer pop än rock, och att det är motsatsen på Lonerism. Två fantastiska album, men två album som skiljer sig väldigt mycket i stil och känsla .

I en av förra veckans mest lästa trådar på Reddit ställdes frågan: "Vilket är ditt favoritalbum att lyssna på helt igenom?" Högt upp på listan med en av de flesta röster fanns just Currents. Kanske hade spelningen på Annexet haft den perfekta enhetligheten om bandet hade vågat spela hela albumet rakt igenom.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA