x
Emil Jensen: Where's The Music?, Norrköping

Emil Jensen, Where's The Music?, Norrköping

Emil Jensen: Where's The Music?, Norrköping

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Jag vill gilla Emil Jensen. Jag vill verkligen gilla honom som konstnär. Men han gör det svårt för sig. Att han är pretentiös är något han är mycket väl medveten om. Men han är också lite för putslustig och smart för sitt eget bästa.

På Where's The Music?:s första kväll spelar han i den industrisköna Värmekyrkan. Det ryktas att festivalen är slutsåld, men de ryktena gäller nog mest fredagen och lördagen. Denna torsdag är det halvfullt. Till sin hjälp på scen har Jensen en violinist och en cellist. Och egentligen är det inget fel på tillställningen, det är till och med ordentligt vackert bitvis: med fin gitarr och som hjärtslag ibland pulserande cello samt slingrande fiol. Men det är också musik som ibland är lika "folkigt" anspråksfull som Jensens texter. Det blir kaka på kaka.

Det största krutet ligger just hos texterna när det kommer till Jensen. Texter som ibland är lika ordrika och finurligt formulerade som de spoken-word-segment som mellansnacket utgörs av. En sådan här textrad är emblematisk: "Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er." Jättefin, superpretto och med en liten fiffig vändning. Texterna är också täta som sjutton, varenda ord och mening är minutiöst framtänkt. Här finns inte utrymme för transportsträckor eller vilopauser. Det är helt enkelt lite för mycket.

Man kan, eller man kanske borde, beundra Jensen för hans rena glöd och solidariska ståndpunkter. Han kommer verkligen inte med en sådan där hipsterbetonad coolhet som majoriteten av alla de band och artister som spelar på den här festivalen. Och som är i ropet i allmänhet. Jensens tilltal är ingen pose. Det är ordpassion och ett hjärta som dunkar politiskt rött. 

Inte för att igen placera mig själv i centrum för den här recensionen. Men jag tror verkligen att jag och Jensen skulle bonda kring politik och annat om vi träffades på en fest. Men som artist blir hans tilltal lite för mycket av det goda, och det är lite för underfundigt för att nå de allra högsta musikaliska och känslomässiga höjderna. Och i Wiehe och Afzelius-traditionen: lite för smäktande. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA