x
Titiyo: Where's The Music?, Norrköping

Titiyo, Where's The Music?, Norrköping

Titiyo: Where's The Music?, Norrköping

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Detta är en lektion i hur man som håller sig relevant som artist. Titiyo har själv uttryckt att hon är ombytlig och gärna hoppar på gällande trend inom musikvärlden. Men riktigt så enkelt är det inte. Det är skillnad på att vända kappan efter varje vind och att hålla sig ajour med utvecklingen. Titiyo gör jämt det sistnämnda. Lite beroende på i vilken genre artisten verkar och, japp, huruvida det är en man eller en kvinna, så hyllas eller hånas ombytlighet respektive oföränderlighet. Titiyo borde hyllas förbehållslöst, dels för att hon alltid lägger in en del av sig själv i det hon producerar, hon är aldrig i takt med tiden på så sätt att hon bara efterapar vad andra gör. Men också för att hon just aldrig slutar att utvecklas.

13 Gården (2015) var en av förra årets bästa plattor. Men också en platta som försvann något bland annat bra, och annat som absolut inte förtjänade motsvarande hyllningar. Denna kväll blir en påminnelse om vilka hutlösa kvaliteter skivan besitter och vilken fantastisk artist Tityo är och fortsätter att vara. Spelningens utgörs till största del av låtar från den plattan. Men tre gamla dängor bjuds också: Talking To The Man in The Moon, Longing For Lullabies och Come Along. Samtliga i nya tappningar, ajour så att säga. Den förstnämnda låter ju i originalversion hopplöst daterad. Här börjar den i en avskalad och enkel form, för att sedan sväva in i tunga beats, nästan dubstep. Come Along görs i en kyrklig, närmast sakral, version – en välbehövlig uppdatering.

Men det är 13 Gården-materialet som bjuder på det bästa. Samtliga av plattans låtar är rena guldklimpar. Det är bara för Titiyo att stänka av några av dem. Många av dem är rika på fyndiga musikaliska detaljer, så också live. Och det är något slags strålande synthig, soulig och R&B:ig blandning med dubstep-inslag. Med Titiyos klara röst och rättframma uppträdande blir det helt jävla bländade.

Det är inte alltid av godo när svenska artister, ofta en bit in i karriären, tar det där steget från engelskan till svenskan. Det kommer sig väl kanske naturligt att tilltalet blir personligare när svenskan används. Som att språket påkallar personligare berättelser. Det är lätt att sväva ut i patetik och annat skit med det där. Men inte Titiyo. Detta är faktiskt det bästa hon gjort. Berättelser om dåtid och nutid, lika ärliga som enkelt vackra. Ibland nostalgiska, men utan att de för den skull drunknar i gamla minnens smetighet.   

I låten om dottern, Jag Lovar, blandas förr och nu på ett sätt som gör nuet så otroligt laddat. Det går inte heller att komma ifrån att igenkänningen har effekt på denne recensent. Från att Titiyo besjunger gatan undertecknad bor på. Till "korta Kent och Kir" i Solna. Japp, där och då är jag redo att bryta ihop i en liten (nåja) känslomässig hög. Men Titiyo plockar upp mig med gåshudsmaratonet Drottningen Är Tillbaka. Nog är hon tillbaka allt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA