x
Little Jinder : Where's The Music?, Norrköping

Little Jinder , Where's The Music?, Norrköping

Little Jinder : Where's The Music?, Norrköping

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

En viss typ av diskbänksrealism i dessa dagar involverar inte en diskbänk utan ett dansgolv. Och precis som att diskbänksrealismen inte bokstavligt talat alltid handlar om eller utspelar sig kring en diskbänk, så ska beteckningen dansgolvsrealism tolkas mer i termer av att det är en stil som anspelar på dansgolvets bubbliga känsla; droger i direkt uttalad form eller i överförd bemärkelse ("jag är så hög på allt"); kärlekens rus och dansgolvets eskapistiska löften. Sedan skyggar den inte heller för vemodet, annars vore det ju inte realism. En realism där festen är ett nöje men kanske än mer ångestdämpning. Och en realism där det inte sparas på krutet, "ungdomslivets" – ungdom i dessa dagar är under 30, deal with it efterkrigsbarn – höga toppar och djupa dalar exponeras i all sin vackra, sorgliga och ömkliga glans.

Little Jinder är förgrundsfigur inom denna riktning. Bytet från engelska till svenska har också gjort underverk för hennes uttryck. Musikaliskt rör det sig, som berättartematiskt, kring "dansgolvet", här är house och triphop lika självklara beståndsdelar som Scocco-pop. På plattan gästar Mauro på Hångellåten, men han förekommer också indirekt i helt icke-subtila "blinkningar". I Åskan Går droppas "Jackie" och i Random Folk sjunger hon "du är himlen runt hörnet för mig" (som Scocco skrev). Jinder drar sig verkligen inte för att tydligt peka ut referenser och använda nötta rader som " Stockholm har blivit så jävla kallt". I Jinder-universumet lyckas en sådan kliché låta helt rimlig och snygg, för att hon har djärvheten att använda en sådan rad, något ingen annan har. Sug på den.

På Värmekyrkans scen studsar hon runt i neontopp och korta hängselbyxor. Omgiven av två stora, hjärtformade heliumballonger och en backdrop som förkunnar hennes namn. "Stroben slår hårt" sjunger hon i konsertens inledningslåt, som är tidigare nämnda Random Folk. Ja, nog slår den. Starkt och hela tiden. Det känns som att ögonen ska ploppa ut. Och det vill man ju inte, för ögon är bra, med dem kan man se. Så istället blir det till att titta bort.

Little Jinder försöker få igång publiken, skojar med dem att de inte ska vara som stockholmare. Blasé, kalla och stillastående, menar hon nog. Mellansnacket är lika oplanerat svajigt som roligt. Och Rebecca Scheja gästar på Mauro-samarbetet. Men det vill sig inte riktigt ändå. Alltså, det vill sig, men inte fullt ut. Många av låtarna är rätt dämpade, sitt klubbanslag till trots och live går de in i varandra på ett sätt som gör låg våghöjd. Den sötsalta Super 8 får dock lokalen att pulsera. Och 2002 lyfter nästan det så kallade taket. Alltsamman knyts ihop med en Inga E Som Vi E – finns det överhuvudtaget någon mera ungdomlig låttitel – som stänks av med tung techno. Där blir det för mycket av frenetiskt dunkande. Ett dunkande och en kraft som resten av gigget hade mått bra av.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA