x
Greg Dulli: Södra Teatern

Greg Dulli, Södra Teatern

Greg Dulli: Södra Teatern

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

När Greg Dulli kommer solo till Stockholm är det med ett nedbantat och lyhört band. Spelningen är annonserad som An Evening With Greg Dulli och han plockar låtar från sin 30 år långa karriär som han framför på en akustisk gitarr. Bakom honom är en gitarrist och basist, inga trummor. I några låtar kommer det in en kille på piano och en på fiol. Det är vackert, känsligt och emellanåt svänger det riktigt bra. Men framför allt är Greg själv på ett strålande humör och sjunger bättre än någonsin. Och även om återföreningen med The Afghan Whigs är fantastisk så är det riktigt roligt att höra låtar från The Twilight Singers igen.

Men öppningen är med en nedstrippad och hypnotisk If I Were Going från Whigs mästerverk Gentlemen. Ljuset är dämpat och bandet i svart smyger fram toner bakom Gregs malande gitarr. Sen bjuds vi på en Marvin Gaye-cover i Please Stay (Once You Go Away) och flera låtar från den i stort sett perfekta Blackberry Belle-skivan, där speciellt Martin Eden sticker ut i en känslosam version. Blackberry Belle är ett album som egentligen aldrig skulle ha funnits, Greg hade redan spelat in en skiva som han skulle släppa som The Twilight Singers när hans vän regissören Ted Demme gick bort. Greg dumpade hela albumet och skrev en helt ny skiva som baserades på hans sorg, nämligen Blackberry Belle. Tre år senare smög han ut skivan Amber Headlights under sitt eget namn men turnerade den aldrig och har aldrig spelat låtarna live. Tills ikväll då han plockar fram en underbar Early Today (And Later That Night). Men kvällens absoluta höjdpunkt kommer i den traditionella sången Black Is The Color Of My True Love's Hair där Greg tar i från tårna och skapar rysningar.

Greg berättar att det är första gången på länge som han är i Stockholm utan att spela på nån av alla Debaser och att han därför faktiskt har tagit en dusch innan spelningen. När han sen sätter på distpedalen till sin akustiska gitarr retar hans gitarrist honom att det låter som Ace Frehley från Kiss och de börjar snabbt improvisera fram en kort version av New York Groove som med lite rep bakom hade kunnat bli en grym cover.

Men anledningen till att Greg är ute och spelar själv är att han vill vägtesta lite nya Afghan Whigs-låtar som bandet spelat in till nästa platta, så vi bjuds på lite nytt material som låter lovande och som säkert kan bli riktigt spännande med ett stort elektriskt band. Och det är då det riktigt slår en precis hur bra Greg Dulli är som kompgitarrist, för utan en trummis i bandet är det Greg själv som sköter rytmen i bandet och som alla hänger på. Det är ett tungt sväng och man påminns om en gammal intervju med Afghan Whigs originalgitarrist Rick McCollum där han pratade om vilken underskattad kompgitarrist Greg är och hur hela Afghans sound var baserat på hans kompspel. I vanliga fall är hans gitarr mitt i en vägg av rockmusik och man tänker inte riktigt på den, men ikväll sticker den ut och det är kul att höra.

När han sätter sig ner vid pianot börjar han med en öm och lågmäld My Funny Valentine som skapar rysningar innan den går över i en ny låt. Han tillägnar sen Candy Cane Crawl till bandet Viola Beach som så tragiskt förolyckades i Sverige i helgen. Som avslutningen står han ensam på scenen och framför en riktigt bra version av David Bowies Modern Love, en låt som skulle vara perfekt för Afghan Whigs.

Det är en i stort sett perfekt spelning med en artist på bästa humör med ett lyhört band. Och det är speciellt trevligt att höra många av dessa låtar i så avskalade och känsliga versioner och speciellt kul att Greg plockar fram så många pärlor han inte spelat på länge.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA