x
Låpsley: Long Way Home

Låpsley
Long Way Home

Låpsley: Long Way Home

GAFFA

Album / XL
Utgivning D. 2016.03.04
Recenserad av
Jonathan Eklund

För varje singelsläpp som gått har Holly Låpsley Fletcher närmat sig den storslagna popscenen, den som på varsin sida av Atlanten domineras av Adele och Beyoncé. Det har gjort mig kluven. När jag första gången hörde Station, för dryga två år sedan var det hennes underliga lo-fi:iga drag som gjorde att jag mejlade henne. Det var hennes respektlösa inställning till begreppet "modern pop" som gjorde att jag redan då skrev under på "kommande storstjärna"-epitet. Men ännu en i raden av utmanare till storheterna? Nej tack, inte min Låpsley inte.

Okej, jag blev lite väl personlig där kanske. Men nej, farhågorna att hon skulle gå "för mainstream" försvinner under Long Way Home, för hon bjuder på båda sidor av sig själv. Men det finns ändå ett litet problem med skivan, för en del material är för gammalt. Painter, Falling Short, Station, alla fantastiska låtar – alla släppta för minst ett år sedan. Det känns onödigt att ha med dem, för mycket av det nya är tillräckligt bra. 

Tillbaka till det positiva. Liverpool-artisten är det skruvade, intressanta framtidshoppet jag alltid trott. Hon visar på en stor bredd, och på ett djupt musikaliskt kunnande. I ena stunden ligger James Blake och soul nära till hands, i nästa Jamie XX:s lite skitigare ljudbild och visst blir det lite disco-osande spår. Hon rör sig över genrer, över gränser och hon gör det med ett imponerande låtmaterial – där det skruvade grejerna är klart bäst. Hon leker med sin röst, med sin pitch, på ett sätt som är så fruktansvärt elegant. Gåshudbra emellanåt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA