x
Jesu & Sun Kil Moon: Södra Teatern

Jesu & Sun Kil Moon, Södra Teatern

Jesu & Sun Kil Moon: Södra Teatern

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Det är ett från början väldigt udda samarbete, den evigt turnerande Mark Kozelek med sina vemodiga, vardagsrealistiska sånger med akustisk gitarr och den ständigt skapande ensamvargen från norra Wales, Justin K Broadrick. Justin var med och skapade Napalm Deaths första mästerverk när han var 16 år, och han har sedan dess skapat tung industriell shoegaze-pop med Jesu och var en av de första som kombinerade trummaskiner med metal i Godflesh.

När Justin och Mark skapade en skiva tillsammans under sina alias Jesu och Sun Kil Moon visste man inte riktigt vad man skulle få, men den fantastiska skivan visades sig vara exakt vad namnet antydde. Det är Jesus musik med Marks sång och texter över. Bandet har nu gett sig ut på en sex datum kort turné med stopp i Norge, Sverige, Paris, Tokyo och Brooklyn, sen är det slut. Södra Teatern är andra spelningen på den så kallade turnén och bandet har varken hunnit eller kunnat repa. Första repet var på soundcheck kvällen innan i Norge och andra skulle ha varit i Stockholm, men ett X2000 mellan Göteborg och Stockholm började brinna och bandet blev försenade och går därför upp ganska råa på scenen.

Med ett band bestående av Mark och Justin med Steve Shelley (Sonic Youth) på trummor och Nick Zubeck på bas och gitarr återskapar de hela skivan på scenen. Det är otajt, orepat och alldeles, alldeles underbart. Justin står i stort sett hela spelningen med ryggen halvt mot publiken och gungar sakta fram och tillbaka i takt med musiken, Mark står i mitten med en mick handen och ett nothäfte med texter framför sig, han vandrar oroligt omkring och vevar runt runt med vänsterhanden. Han ber flera gånger om ursäkt för att han sjunger fel och att han är såpass ocool att han har texthäfte. Men, säger han, de andra i bandet har det så förbannat lätt medan han har en hel bibel med långa texter han måste komma ihåg. Med Steve Shelley där bak stadig som en maskin och Nick som lägger underbara basgångar över Justins totalt överdistade 7-strängade gitarr gör det ingenting att Mark missar lite text för framförandet är så vackert och låtarna så förbannat bra att det bara ger spelningen mera nerv.

Vi får hela Jesu/Sun Kil Moon-skivan i sin helhet och bandet lyckas dra ut den till två timmar. Dels för att de låter sångerna ta hur mycket plats de vill, dels för att Mark i vissa låtar ber bandet spela saktare för att han ska hinna sjunga all text. Det går till och med så långt att han i i mitten av avslutande Beautiful You om och om igen sjunger "This song is so long" och i slutet av den ändrar han texten till "This is the longest and slowest song I have sung in my whole career".

Men vad spelningen framför allt lyckas med är att den gör en redan fantastisk skiva bättre och mer levande. Vissa låtar som inte lyckades lika bra på skivan får ett annat liv på scenen och bandet tar dem till en ny nivå. En låt som Father's Day som på skivan nästan helt består av elektronisk musik förvandlas till en vacker ballad med två gitarrer och trummor på scen.

Men bäst är ändå öppningen med Good Morning My Love där Justin verkligen släpper loss sin elgitarr och den otroligt vackra Exodus som i sina nya kläder blir nästan ännu bättre än på skivan. Som extranummer bjuds vi på två låtar varav en är Elliot Smith-covern Condor Ave från Roman Candle i en lite rockigare version. Mark lyckas också få bandet att jamma ihop första versen av Black Sabbaths War Pigs i en version som med ett rep bakom sig hade kunnat blivit precis hur bra som helst.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA