x
Holly Herndon: Nobelberget, Stockholm

Holly Herndon, Nobelberget, Stockholm

Holly Herndon: Nobelberget, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Holly Herndon jobbar mycket med att ställa ut konst, en naturlig del av arbetslivet och även fritiden för en multidisciplinär artist som hon är. Men i och med de mer annorlunda utställningarna hon jobbat med vore det inte helt främmande att se hennes livekonserter som en vidareutveckling på det arbetet. Hennes Master of Fine Arts i Electronic Music and Recording Media från Mills College, liksom hennes pågående studier som doktorand i komposition på Stanford University, för med sig en kunskap om hennes diverse redskap som är både få förunnat och kanske ordentligt förståeligt för än mindre. Att då presentera musiken hon skapar på festivaler, där publikens bekantskap till henne inte kan kontrolleras, är en utmaning i att inte urvattna konsten för mycket bara för att dess mottagare kan se den som helt främmande. Hon innehar en förståelse för hur ljud och bild jobbar tillsammans och har de kan manipuleras för att möta de teman och metoder hon känner sig manad att nyttja, och hon vet hur de jobbar i samklang.

Hur Holly Herndon tänker och sammanflätar sina idéer passar in på Sónar. Spelningen på festivalens Stockholm-del, i år uppstyrd och arrangerad inuti Nobelberget, är tillägnad Chelsea Manning, den amerikanska soldaten som just nu avtjänar ett 35 år långt fängelstraff för att ha läckt militärisk och diplomatisk känslig information till WikiLeaks. Precis som de allra flesta spelningar de haft på sistone, enligt ett meddelande som kollegan Mat Dryhurst skriver på sin dator från scen och som syns på skärmen precis bakom Herndon.

Inuti hennes musik, en elektronisk symfoni som hackar fram med hjälp av samples på hennes röst och allt annat som hon lyckas framställa som musikaliskt, finns budskap om och mot systemisk ojämlikhet samt övervakningsstater. Därför skrivs budskap om att stå bakom människor som inte kan återvända till sina hem som konsekvens för konsten de skapar, till Piratpartiets framfart på Island (komplett med hyllning till densamma som en svensk export), och även mer lättsamt om att de inte hann med ett soundcheck så publiken får säga till om basen och slagen hörs tillräckligt mycket.

Grafiken på skärmen är som hämtad från ett trubbigt dataspel eller en skärmsläckare från en numer utdöd datorgeneration, ofta använd så sent som kring millenieskiftet, ofta prydd med ikoner av öppnade lås. Liksom de nedskrivna budskap de skickar ut är det visuella som Holly Herndon skapat lätta att tolka som metaforer för öppenhet, liksom hennes musik: långt i utkanterna av traditionellt låtskrivande inom popsfären och dansmusik skapas hennes elektroniska konstverk, öppna för tolkningar och nya begrepp. Det är en andlöst flämtande synthorkester, knivig och glitchig och bastung, ofta känns de rytmlöst och drivet bara av bas så tunga att själva slaget knappt hörs efter effekten skakar byggnaden tills en takt finnes och driver musiken till nya platser och åt nya håll.

Vid andra tillfällen, när de mer abrupt brytande riktningarna läggs åt sidan, låter det mest som udda men fängslande house-remixer: ibland är det perfekt hamrande electro utskickad i klickande stötar, oftast är användandet av hennes röst som ett instrument som utgör den enda ljusare delen av ljudkulissen, lika ofta är intensiteten svajande mellan när en takt går att känna och när kaoset jobbar för att stillas. Holly Herndon använder musik för att visa upp konstverk, som lika ofta känns futuristisk och didaktisk som lätt förvirrande och lite för ivrig.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA